Tankar inför långanatten

Nu närmar sig 10-mila och långa natten med stormsteg. Om ett dygn bör jag under de allra flesta omständigheter vara färdig. Nu har i alla fall ångesten lättat och ersatts av en förväntansfull nervositet. Jag har bland annat övergivit planerna om att utforma det här inlägget som ett avskedsbrev. På något sätt har jag lyckats övertyga mig själv om att det kommer att bli kul. På nyhets fronten så blev Robert inringd nyss när Maggi drabbats av en influensa. En försvagning av laget men kul att lillbrorsan får chansen. Värt att notera är att de båda raka sträckorna har tillfallit bröderna Pettersson, vi får försöka lära oss orientera till nästa år. Idag kommer jag att packa och fixa i ett makligt tempo tills det är dax att bege sig till BMC klockan 18. Det lockar mindre än jag trott att dra in på stan och se forsränningen trotts ett stort antal kända rännare. Att spara energi är topp prioritet.

För övrigt så har jag blivit helt förälskad i Veronica Maggios senaste album. Satan i gatan. Lyssnar just nu igenom den för 4:e gången på 3 dagar.

/Thomas

Ett huvud fullt av smör

Långa natten (den legendariska sträcka 4 på 10-mila som i år bjuder på 16 km nattorientering och som jag har fått förtroendet att springa för Thor i år) närmar sig med stormsteg, igår var det genrep i Lunsen med de andra nattlöparna i vårat 10mila lag. UK (utagningskomitten som i detta fal består av en man) Ola bestämde att jag och Conny skulle springa samma gaffel på banan och att jag skulle träna på att hänga. Conny är för den oinvigde Thors bästa löpare och jag fick jobba för att hänga med. Egentligen tror jag inte att det borde vara något problem för mig att hänga med om vi bara ser till fysik, det är i huvudet mina problem sitter som vanligt. Jag är helt enkelt lite för mesig, kan inte övertyga min kropp om att den inte behöver alla sina reservlager som den gärna vill spara. I alla fall så står vi mot slutet av passet nära kontroll 13 och vet inte riktigt var vi är. Efter kanske 15 s har jag läst in mig och försöker göra Conny uppmärksam på det. Han har dock just vänt och sprungit åt andra hållet. Jag springer och tar kontrollen som sitter där jag trodde. Här ser jag chansen att rycka från Conny, det är ju ändå bara några kontroller kvar och det vore inte helt fel att komma för Conny in. Här är mitt huvud dock inte heller tillräckligt starkt så istället för att ta det lugnt och metodiskt drar jag på drar förhastade slutsatser om vart jag är och passerar en stig utan att upptäcka det. Jag tappar många minuter på den fadäsen och Conny är långt före mig i mål.

Sammanfattningsvis så har Thor utsett en kille vars fysik möjligen håller förhållandevis god klass men med ett huvud som varken tillåter lugn och sansad orientering eller hård ihållande löpning. Det blir till att kämpa rejält om jag ska få ut det som krävs på söndag vid 4 (4 på morgonen) tiden eller när jag nu ska springa.

Innan dess då. Jo jag ska in till stan imorgon och shoppa energigel och Carboloader för att utvinna lite mer energi ur kroppen, sen blir det häng på platsen där allt händer just nu. Flottbygplatsen i engelska parken. Hitintills har jag under de 2 besöken där träffat gänget och IT-pojkar som jag förväntat mig att träffa men också Erik Walin, Jenny Bengtsson, Temon, Monika Kaja och Walter Kenji Ikegami andersson. På kvalborg ska jag grilla hos borg innan det blir en ostudentskt tidig hemgång förmodligen innan de andra ens börjar fundera på att dra vidare.

/Thomas

Bomlöpare

Helgens tävlingar har bjudit på väldigt lite framgång. Faktum är att bägge insatserna har gränsat mot katastrof. Gårdagsnatten i Stenhagenskogen var vidrig redan från start då jag kom helt fel till första kontrollen. Sen rättade det aldrig riktigt upp sig och när tankarna om Långa natten anföll bröt jag ihop och var tvungen att avbryta loppet.

Till dagens lopp var jag helt övertygad om att allt skulle gå mycket bättre i dagsljus. Det visade sig vara inkorrekt då jag drog på årets hittills största bom där jag var helt vilsenför första gången i dagsljus i år till 3e kontrollen.

/Thomas

Robin Hobb

Nu har jag varit hemma ett par dagar och hittills har jag hunnit med lite träning, lite kompisar och lite familj. Det jag inte har hunnit med är den spanska jag förutsatt mig att göra. Istället har jag hängt på "Rain wild rivers" leriga stränder omgiven av höga träd och en till synes oändlig sankmark. Och jag har varit omgiven av ett gäng ungdomar vars uppgift är att hitta ett nytt hem till de vanskapta drakar som följer gruppen.

Just så levande kan Robin Hobbs, eller egentligen Margaret Astrid Lindholm Ogdens, berättelse vara. Karaktärerna är trovärdiga och det blir aldrig förutsägbart när man hela tiden kastas mellan att hata och älska karaktärerna från ett kapitel till ett annat.

Så om du har tråkigt och är sugen på ett riktigt episkt Fantasy äventyr är det bara att hugga in. Börja med Assassin's Apprentice eller om du föredrar svenska Mördarens lärling. Sen är det bra att fortsätta i samma värld med resten av The Farseer Triology, The Liveship Traders Trilogy, The Tawny Man Trilogy och The Rain Wild Chronicles (ej färdig än) Alla innehållande 3 rejäla böcker i storleksordningen 800 sidor var. Det blir många episka äventyr i en värld dit jag vill återvända om och om igen. Ett varningens fingar skall höjas för Soldiers son Triology, den utspelar sig i en annan värld som i mitt tycke inte alls är lika kärleksfullt uppbyggd.

Så dagens boktips kan ge dig månader av bra läsning, ta den chansen.

/Thomas

Gotland

Gotland, en ö full med möjligheter och terräng helt okänd för mig. Här skulle 2 SM-tävlingar avgöras, mina första i H21. Efter en 7,5 h lång resa var jag äntligen där.

Samma kväll gick natttävlingen av stapeln, en distans där jag inte hyste allt för stora förhoppningar om ett bra resultat, jag var orolig för den ökända gotlänska terrängen. Däremot kände jag att det vore bra att få in lite självförtroende inför det hotande långa natten. Den Gotlänskare av terrängtyperna visade sig dock inte alls erbjuda samma problem som en annan terrängtyp gav. Det var i de redan sedan förr hatade crosspåren som dagen förstördes helt. Jag vet inte om det finns något mer förhatligt att möta i skogen.

På lördagen strosade jag med Gunilla och Annika i tävlingsterrängen innan avlysningen trädde i kraft. Allt för att kunna göra så bra ifrån sig som möjligt på en av mina 2 favoritdistanser, sprinten. Efter att ha förbannat åldrandet som flyttat upp mig i H21 var det dax. Sprintkvalloppet såg länge ut att bli en riktigt succé där jag både orkade hela vägen och orienterade rätt men inne på arenan vid näst sista kontrollen steg publiken och framgången mig åt huvudet och istället för att förenkla mot ringmuren dök jag huvudlöst ner i en snårig minidal mot fel kontroll och sedan i fel riktning. Fadäsen kostade mig 1:47 och byte en spurt om plats i c-final (vilket hade varit bra för att vara mig) mot klar e-final.

Till sist var det finaldagen där jag faktiskt fick till ett schyst lopp.

/Thomas

Tvivel

I helgen var jag hemma och sprang tävlingar, Lännasprinten och Rånässtaffeten. Kändes lite konstigt att vara hemma utan att flänga runt för att hinna med så mycket kompisar som möjligt men det kändes ganska skönt, i alla fall när man tänkte på att jag från och med nästa vecka har två hela veckor på mig att träffa folk. Det var riktigt kul att tävla och träffa alla människor man brukar associera med de aktiviteterna.
Det finns dock en kille jag alltid är väldigt kluven när jag träffar, Niklas Alden är en riktigt schysst kille som jag hade uppskattat väldigt mycket i alla andra sammanhang. Problemet är dock att varje gång man tävlar mot honom känns det som att få ett slag i ansiktet.
Jag har inte tävlat så länge jämfört med de flesta av mina konkurrenter och gör ständiga förbättringar mycket tack vare att jag ägnar en betydande del av mitt liv åt att bli bättre på just orientering och har gjort det sedan den dagen jag för första gången satte min fot på ungdomsträning på thors ungdomsträning det året jag skulle fylla 15. Jag har alltid tänkt att om jag kämpar tillräckligt hårt kommer jag kunna ta ifatt de åren av orientering jag missat.
Niklas Alden kom in i orienteringen ytterligare lite senare än jag, det var bara 2 säsonger sedan. Han avancerade snabbt upp i tävlingsklass och redan året efter (i fjol) var han i SM-final på både sprint och medeldistans. Något som jag aldrig lyckades med under mina 4 år som junior. I helgen tog han hem segern i Lännasprinten och var inne som 7:a på rånässtafettens förstasträcka bara 37s efter i den betydligt mer erfarna konkurrensen, samtidigt slutar jag 10 i H21 i Länna efter att ha petats från elitklassen och hade även som godkänd varit en kvart efter i rånäs.
Sånt får mig att fundera, vad är det han har som jag saknar och framförallt: Kan jag någonsin kompensera för det eller är det lika bra att lägga ner här och nu? Man kanske borde börja träna någon gång i veckan, bara springa när det är fint väder och vara nöjd med att ha varit ute i den fina naturen efter tävlingarna. Det skulle utan tvivel vara mindre smärtsamt både för kroppen och psyket. Men till slut väljer jag alltid att fortsätta det påbörjade spåret. Jag väljer fler intervallpass där jag springer tills huvudet snurrar, fler rivsår när man springer genom snåriga skogar, fler timmar i regn och snöblask och med all sannolikhet fler smärtsamma misslyckande. Kalla mig gärna korkad, det tycker jag själv att jag är ibland. Jag är ganska duktig på att ge upp i nästan alla andra sammanhang men det här kan jag bara inte släppa trotts att jag sällan får några tecken på att jag någon sin kommer bli bra på det jag gör.
Det har sagts att man inte kan vara riktigt klok för att bli riktigt bra på en idrott, det verkar jag uppenbarligen stämma bra på mig frågan är bara om det räcker.

/Thomas

Vårcup

Nu har den ordentligt marknadsförda vårcupen dragit igång. Dagen till ära hade jag till och med lurat ut en inte ont anande nybörjare, Simon, i skogen. Tyvärr fick jag inte med Viktoria men jag tror att det kan gå till nästa gång med lite övertalning. Själv var jag inte i mitt allra snabbaste humör när jag hade sprungit sprint på förmiddagen och som vanligt gått ut på tok för snabbt. Jag borde inte hålla 3:30 min/km jag klarar inte av det särskilt länge. I alla fall så var det kul med så mycket folk på vårcupen, och Simon han var positiv och hörde sig för om hur det var ställt med kommande vårcuper.

Undrar om jag inte ska ladda på lite hårdare så jag kan lägga en vårcupseger till wintercupsegern. Tror av någon anledning att det kan bli svårare.

/Thomas

Tillbaka i cyberspace

Nu har det gått ett tag sen jag senast hörde av mig. Det har till stor del berott på den presentation som jag höll idag på spanskan. Inte för att jag har lagt ner mer tid på den än vad som är skäligt utan för att jag ägnat oskäligt mycket tid åt att våndas över att behöva göra det. Visst är det konstigt att man inte bara tar tag i saker och får dem gjorda, det måste ju vara mycket bättre ur ett evolutionsperspektiv, personer som får saker gjorda borde kunna vara mer avslappnade, orka ha mer sex och få fler barn. Till slut blev det i alla fall färdigt och en halvtaskig presentation.

Poängen är i alla fall att jag har som mål att synas mer här igen. Kanske rapporterar jag redan imorgon från Vårcupspremiären.

/Thomas