En pojke vandrar längs en landsväg uppfyld av en beslutsamhet som varken ska betvingas av regn, mörker eller en verkande kropp. Hans intentioner är att ge sig ut i mörkret med sin trogna rullskidor. Väl frame vid huset fixar och donar han in ilfart för att kunna ge sig ut fortast möjligt, stavspettsar ska bytas och pannlampan lagas. Han ger sig såsmåningen iväg på den knagliga landsväg som han tidigare vandrade på. Han känner en stor stolthet över att han är en så beslutsam ung man som trottsar mörker och snön/rengnet som faller. Väl ute på den något jämnare landsvägen känner pojken att den högra staven glider. Han stannar och kollar vad som är fel. Ohh snap! I all hast har han vänt den spetsen, som han tidigare på hösten fallit på och tryckt ihop en del, åt fel håll. Fortfarande med samma beslutsamhet nu påhejad av stoltheten beslutar sig pojken att snabbt fixa till spettsen och sedan ge sig ut igen. sagt och gjort han värmer snabbt vatten för att mjuka upp spettsen och vrider den rätt och skyndar sig ut. Åter igen går det bra på den ojämna vägen men ute på den jämnare vägen känner han åter att något är fel. Ohh snap! Värmen som han använde till att mjuka upp spettsen för att vrida den ledde också till att den redn deformerade spetsen blev så mjuk att metallen helt sjönk ner i plasten. Överväldigad av sin stora otur ger pojken upp. nederlaget är bittert men någon högre makt ville tydligen inte att han skulle träna idag.
Pojken är som vanligt i den här bloggen jag (tyck synd om mig) och jag hoppas kunna genomföra passet i morgon på sovmorgonen i stället.
/Thomas
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar