Nu kan alla läsare vara lugna, trotts 3 veckors ångest och att jag gjorde en betydande del av loppet med ytterst ohjälpsamma följeslagare, ännu mer beslutsamma om att hänga hela vägen än jag.
Loppet började som de flesta stafett sträckor med att jag började stå och hoppa vid kartplanket redan 5 minuter tidigare än löparen innan (i detta fall Mats Jonsell) ens kunnat drömma om att vara i mål. Mats hade haft en hård resa i skogen och lät mig vänta ut den värsta överladdningen. När jag sen ger mig iväg hamnar jag snabbt med 2 andra löpare. De verkar inte mer sugna än jag på att ta kommandot men en kille i okänd klubbdräkt tog mig i alla fall till första kontrollen. På långsträckan till andra kontrollen hittade jag ett vägval jag var mycket nöjd med. Tyvärr var det inte någon annan som tyckte det, in mot kontrollen han jag ikapp/blev upphunnen av Rasmus Elmelid och tillhörande klunga. Här tyckte jag att jag hittat en perfekt rygg och Rasmus tvekade aldrig att ta taktpinnen visserligen fick jag avhjälpa en större bom på 3an men sen rättade jag snällt in mig i ledet och slet på.
Mot 7an var det långsträcka och lite oväntat blev det på vägen jag fick riktigt svårt att hänga med, Rasmus som jag matchar så bra på intervaller på bana, och inte blev det bättre av att fötterna började domna bort. När jag kom in i skogen igen var Rasmus och en killes lampa borta. Jag fick dra ner på tempot för att orientera rätt och fick snart tillbaka känseln i fötterna. Med mig hade jag fortfarande en äldre norrman och en kille från Istrum som var tydligt ointresserade av att hjälpa mig orientera. Jag orienterade ganska bra ett tag men allra längst söderut bomade jag med Istrumskillen fortfarande i släptåg (norrmanen hade sprungit ifrån i jakt på andra lampor när jag trampat ner i ett hål och haltade en liten stund) tre kontroller i rad och var ganska lättad när jag åter hade en rygg att gå på. Vid nästa kontroll kom en ytterligare större klunga ikapp. Säkert 15 pers. Dem fick jag dock inte utnyttja länge för efter endast en kontroll senare kom en lång snitslad sträcka med en backe som knäckte mig totalt. De sista killometrarna var det bara att plåga sig. Jag mådde illa hade ont i en fot (utan att kunna påminna mig om att jag trampat snett) och mina ben löd bara mycket motvilligt order.
Jag avslutade loppet på den inte allt för imponerande tiden 2:26:08. Jag kan inte säga att jag är missnöjd trotts lagets sämsta streckplacering. Det som en viss Joakim Ejestam sa om stockholmmaraton gäller i allra högsta grad även för långa natten. Första gången gäller det bara att klara av det, andra gången kan man börja fundera på att prestera.
Och ni, nästa läsår kommer bli riktigt festligt. Mer om det senare.
/Thomas
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar