I kväll har jag sett en seriös film på första gången på mycket länge "Divine secrets of the Ya Ya sisterhood" den var riktigt tänkvärd och jobbig på många sätt eller å är jag bara lättimponerad eftersom jag sällan orkar ta mig igenom den typen av filmer. Samtidigt är ett gäng av mina vänner på väg för att dricka öl på Williams. Jag är som ni säkert kan räkna ut inte där, jag såg ju på film. Trött efter att ha festat föregående natt, varit hos mormor och morfar hela dagen och tränat OL-intervaller med Robert fram till en stund efter klockan 8 låg jag istället i soffan. Och kände det som att jag svek mina vänner.
Sen tidigt i maj har all min träning handlat om att komma i så bra form som möjligt till o-ringen, jag har lagt upp en plan för hur jag tror att jag borde träna och den senaste veckan har det verkligen känts som att det kommer betala sig. Att bli sjuk nu vore att kasta bort allt den träning och tanke jag har lagt under dessa snart 3 månader och att sova dåligt och träffa en massa människor 2 dagar i rad är definitivt något som ökar risken att bli sjuk. Men oj vad jag vill vara där, för jag älskar de här människorna, älskar dem så löjligt mycket att varje gång jag missar en chans att vara med dem dyker det upp en känsla av en svart klump i mellangärdet.
På morgonpasset sommar i P3 talar Aron Flam om dumhet. Dumhet är något jag gör mig skyldig till ofta.Ikväll funderar jag på vad som är dummast. Är det att riskera mina 3 månader av förberedelser? Är det att jag älskar de där människorna så löjligt mycket? Är det det faktum att jag ägnat 3 månader specifikt åt att springa fort i skogen under en vecka i slutet av Juli?
Många frågor och betydligt färre svar, men så är det tyvärr ofta. Speciellt när man sitter ensam och grubblar 8 minuter före midnatt.
/grubbel Thomas
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar