Mental kolaps

Nu tänker jag beskriva händelseförloppet i den mentala kolapps jag har genomlidit från några minuter över 12 lördagen den 28 februari fram tills 12 tiden idag, måndagen den 2 mars.
För alla andra kommer det här antagligen att framstå som jätte löjligt men för mig var det har en jobbig period.
Det här inlägget är en orgie i självömkan och ni kan hoppa över det om ni inte är speciellt interesserade.

12:02 28/2:
Jag står på startlinjen nere på den äng som tjänar månkarbos skidstadion. Nu ska det minnsan åkas fort. Till skillnad mot DM-tävlingarna har jag varit frisk innan så jag borde vara närmare nu än jag varit förut i vinter.
Några minuter senare:
"Ur spår" Va ingen kan väll redan ha åkt om mig jag har ju knappt åkt 2 km och det var 1 min till närmsta startande. Jag hoppar ur spår och blir omkörd av Klas Hasselgren. Resten av loppet hinner jag bli omkörd av alla åkare i klassen så när som på en och minna armar känns som deg. I mål är jag näst sist knappt 8 min efter och hela 4 min fram till närmsta mottävlande. Vad är det här? Jag skulle ju vara i form JSM börjar ju om lite drygt en vecka. Jag slår bort tankarna. Jag kan ju inte sitta och tjura när jag ska åka med Joelssons hem. Men innom mig gnagger tvivlen.
7 tiden på kvällen:
Pratar med Hanna på skype. Hon berättar att hon ska på dejt följande dag. (Integretets skyddet på den här sidan sträcker sig bara så långt som till att inte skriva med vem) De tankar om hur misslyckad jag är som alldrig har haft en flickvänn som brukar drabba mig när jag mår dåligt sätter in, pådrivna av både av Hannas stundande dejt och Borgs och Vales uppenbara lycka under gårdagskvällens besök på Terassen. Jag håller ändå ihop mina tankar ganska bra.
Ca 14:00 1/3:
Jag är ute i storvreta. Ientligen är jag mycket trött både i kropp och själ, håller nästan på att somna. men de underbara vädret och de hårda spåren gör mig på bra humör igen. Och jag beslutar mig för att ta tag i resan till JSM så snart jag kommit hem.
Ca 19:00:
Kontaktar Lisa på facebook, frågar hur hon och Helena ska resa till JSM. Får chockbeskedet att Lisa är sjuk och inte vet om hon ska åka. Ser mina planer falla ihop som ett korthus. Utan en vuxen med körkort kan jag aldrig ta mig till Boden och runt i Boden. Jag tar det ändå hyffsat bra och är bara ganska nere.
ca 20:00
Pratar med Andreas över skype. Han frågar ut honom om vad det blev av tjejen han träffade. Klagar lite över min misslyckade helg men konstaterar: "När man tänker efter är det konstigt att jag inte mår sämre än jag gör." Ett par minuter senare mår jag sämre.
07:50 2/3
Går till bussen. Tankarna är totalkaos. Att jag missar JSM tar upp en allt större plats.
Ca 9:00'
Matte E lektion. Jag stör mig på allt och alla och kan inte koncentrera mig för 5-öre. Tanken att jag snart har Fysik-prov slår mig. Jag måste ta mig samman.
9:50
Jag kör improviserade andningsövningar och försöker lungna ner mig. Koncentrationen kommer och går och jag känner mig mycket orolig inför provet.
10:20
En bit in i provet börjar frustrationen släppa och jag tar mig samman och tror att jag jobbar ihop en ansenlig summa poäng.
Ca 12:00
Efter att ha drabbats av de oordnade tankarna en gång till under lunchen om än i lägre grad tvingas jag koncentrera mig på något annat i en hård omgång fotbollsspel mot Borg.
Efteråt är jag lugn igen. Jag känner mig åter säker. Det kommer nya chanser att tävla på skidor och troligen berodde en del av tiden jag var efter av att jag hade vallat fel. Jag tänker att jag inte behöver en flickvänn för att vara en lyckad människa och även om det ser mörkt ut på den fronten just nu så löser det sig förmodligen. Jag ska bara ha turen att träffa tjejen som är rätt för mig. Dessutom är jag trotts allt omgiven av vänner som faktiskt uppskattar mig för den jag är.
Tänk att det ibland behövs en omgång fotbollsspel för att få en att inse något sådant.

/Thomas