Igår tog jag studenten. Det var en trevlig dag med många fina stunder med både familj och klasskompisar. När jag vaknade på morgonen idag började det dock gå upp för mig vad det verkligen innebar. Trotts att allt redan har sagts under gårdagen var det inte förens nu på morgonen jag tog in det.
Jag har ingenstans att gå längre, ingenstans att ta vägen, ingen fast punkt i mitt liv som jag kan återkomma till oavsett hur sjuk eller skadad jag än blir. Jag gråter inte, så reagrerar jag inte, inte på saknad i alla fall, men inombords är jag lika ledsen som Walter var under gårdagsnatten. Det är så mycket jag kommer sakna, både med gymnasiet i sig och med klassen.
Jag kommer sakna att sitta i kaffeterian under tillsynse oändliga håltimmar och spela kort och fotbollsspel. Jag kommer att sakna att spänt vänta på resultatet av ett prov som känts bra. Jag kommer sakna en evigt leende Lina med massor av galna ideer. Jag kommer sakna att filosofera över livet med Arvid och att snacka om fantasy böcker med Martin. Jag kommer att sakna att höra Lasse brista ut i skratt efter att ha sagt något helt obergripligt. Jag kommer sakna de ständiga kort envigerna mellan Angebjörn och Johan. Jag kommer sakna Hanna och Ernst i gymnastduell på en gräsmatta, i en trappupgång eller på geologinsdag. jag kommer att sakna en våldsamt taggad Walter framför fotbollsspelet. Jag kommer sakna Pojas sexsistiska vridningar av allt man säger och Emils otroliga entusiasm. Jag kommer sakna att komma till lektioner och mötas av tjejgänget som sitter och smågnabbar om allt och ingenting. Jag kommer att sakna att vänta på bussen med Sara och Ida. Jag kommer att sakna Viktor som går igenom vad han lärt sig på sin guitarlektion medan jag låtsas förstå vad han pratar om. Jag kommer sakna Maries trevliga lektioner och Erstorps entusiasm över sina ämnen. Jag kommer sakna Dannes sena updykanden och Marcus (som tycks vara nästintill omöjlig att nå utanför skolan). Jag kommer sakna Gustavs skratt som betyder att han försöker lura någon. Jag kommer sakna Alexandras skratt som genljuder korridorerna och Rebecka som pratar i 180. Jag kommer sakna Edehults fantastiska musikalitet och Luddvig Rostviks otroliga slagfärdighet. Jag kommer att sakna en evigt leende Elisabeth och en evigt mystisk Caroline. Jag kommer att sakna att gå till matsalen för att äta. Jag kommer sakna Payams otroliga förvandlingar när det är dax för party och Adams åsikter om diverse diktaturregimer. Jag kommer sakna Vale som laddar inför en stor händelse.
Jag kommer sakna Aris körkortsleende och brudmangneten Backlund. jag kommer att sakna att spekulera i när vi får se Tobbe nästa gång. Jag kommer att sakna Sarah och Arife som ständigt tycks ha tid att prata en stund. Jag kommer att sakna Aram som envisas med att skippa lektioner trotts att han bara är en våning längre ner. Jag kommer att sakna att få se Röppni fells filmerna och att spela in capzula azul filmerna. Jag kommer att sakna Burken som planerar hur man bäst undviker lektionerna för att sedan dyka upp ändå.
Men framför allt kommer jag sakna NV3b som en helhet, den känsla som ni skänker mig och den fina gemenskap som vi så ofta har visat prov på. Vi har inte ens varit splittrade en dag och jag saknar er redan. NV3b är den bästa klassen någonsin.
/Thomas
Igår drog hölassningssäsongen igång, och idag kan jag inte böja mina pekfingrar för att de är så ömma efter att ha lyft alla balar. 
