Spring cup

Ibland är 9h bilresa, ett folk som låter som om de har en het potatis i munnen och en åker full av lervälling bara mycket små störningsmoment. Helgens Danmarks äventyr var ett sådant tillfälle.
Det är svårt att beskriva känslan av årets första barmark för en icke orienterare. Det är precis som första gången för säsongen på skidor (eller bräda antar jag) man känner att nu, nu j****r är det dax, jag kunde inte låta bli att springa runt och le i den danska natten trotts en nyss avklarad 9h tur med minibuss. Och ännu bättre vart det i dagsljus. Det hade nog kunnat gå hur dåligt som helst och jag hade fortfarande varit nöjd. Nu orienterade jag bra med mina mått mätt och det gick bara snabbare ju längre helgen led.

Nu längtar jag bara till att på fredag sätta mig i nästa bil/minibuss och fara ner mot Silva junior cup i Karlskrona. Det blir dunder som en viss, numera Karlskrona stationerad, Ludvig Rostvik skulle ha sagt.

/Thomas

Veckans låt: 1987 med Ticon

Oj här samlas det snart damm, det vart ju inte ens en veckans låt förra veckan. Det blir lätt så när personen bakom tangenterna har fullt upp med att jobba och träna. Idag till exempel fick jag rycka in och jobba i Knivsta och när jag kom hem vart det till att skynda sig ut i skidspåret. Men imorgon börjar jag inte förens klockan 10 så jag fick en liten lucka för bloggande ändå.

Men det ser fortsatt kärvt ut på bloggfronten då jag de kommande 2 helgerna hänger först på Spring cup i Danmark och sedan på Silva junior cup i Karlskrona. Den här veckan ska ni i alla fall få er en låt till livs. Eftersom Burken och Vale är på trance party ikväll satsar jag på att dela med mig av en egen trance favorit som jag hittade tack vare ett facebook test om vilken trance jag borde lyssna på.

Så Veckans låt blir 1987 av Ticon.

Spotify


/Thomas

Tack

Idag har jag följt upp en riktigt misslyckad träningsvecka med att se de som lyckats mycket bättre i sin träning.
Förutom nypremiär för löpning i år och ett riktigt tufft intervall pass i torsdag sög jobbet och vädret all must ur mig så jag inte ens kom ut. Idag var jag dock i Falun för att beskåda skid-världscuppens näst sista etapp. Det var en mycket trevlig dag med solsken vänliga ansikten och hårt kämpande ansikten. Tack Terese för att du introducerade den här iden.

Imorgon blir det träningsdag med klubben, mycket trevligt och bra uppladdning inför nästa helgs stora begivenhet. Springcup i ett snöfritt danmark. Här är ett stort tack till Doran på sin plats.

Nu ska jag se Milleniumfilmen på tv.

Tack alla för att ni finns.

/Thomas

En karriär

Min skidkarriär gick i mål igår i Hudiksvall, en nyhet som aldrig kommer nå dagspressen därför har jag låtit Sven-Mikael Al publicera sitt "segerrepotage" här.

/Thomas




3:e tävlingsdagen på JSM i längdskidor var redan över för de flesta och folk var på väg hem när Sista klassens sista åkare passerade mållinjen minuter efter närmaste konkurrent, ändå kostade den blåklädde åkaren på sig ett trött leende och en mycket oslipad målgest. Jag blev intresserad, vad kunde möjligen ha gått bra när man slutar nästan 20 minuter efter täten.

Jag rör mig ner till målområdet där en leende Thomas Pettersson visar sina skidor. "De är hela den här gången, sist gick de sönder så att jag inte kunde gå i mål". En tår i ögonvrån leder mig dock till att tro att det ligger något större bakom hans glädje. Jag frågar om det. "Haha! Du har rätt. Det här var min sista skidtävling och jag minns allt den här sporten har gjort för mig."

Sen släpper Thomas på och berättar om sin karriär i skidspåren för mig, han verkar glad att ha någon som vill lyssna. Historien börjar med en osäker mellanstadiekille som hamnar i skidspåren tack vare granntjejens, Britta Norgren, framgångar.

Sen följer anekdoter om läger upptåg och om känslan att vara en del av gänget, om tävlingsresultat som snabbt förbättrades och ett självförtroende som steg i samma takt. Här dyker även upp en historia som tydligen satt sig djupt i själen på den upplänske åkaren. Den utspelar sig i en av Harsas största stugor där alla lägerdeltagare samlats för studier av dagens videoupptagningar. Efter ett tag blir stugan uppvärmd av alla människor och Jenny Landberg klagar på att Sofia Wallin är för varm där de sitter ihop tryckta i hörnet av en soffa. Thomas utbrister då "Sofia är het" var på hela rummet brister ut i skratt.

När jag undrar varför den episoden sitter så djupt svarar Thomas att han aldrig tidigare fått ett helt rum att skratta och att det var en stor händelse för honom.

Hans historia fortsätter och tillslut har han kommit fram till idag då han skulle gå i mål på JSMs dubbeljakt för att inte lämna något oavslutat i sin skidkarriär. Han utbrister att han har skidåkningen att tacka för så mycket, att han inte vet om han hade haft kraft att ta tag i sitt liv, bygga sin självsäkerhet utan den. Han talar också om alla människor han måste tacka, här passerar så många namn att jag inte riktigt hänger med men jag får med Britta och Lisa Norgren vars lokala kändisskap fick honom att börja, en Erik som fått honom att testa orientering, en lång rad tränare han haft, sin lillebror som alltid stått bakom honom, en Eva med ett tyskklingande efternamn vars entusiasm fått honom att vilja åka en sista säsong och många många andra.

Plötsligt tar historien slut, fler tårar har nu letat sig ner för hans kind men både ögonen och resten av ansiktet utstrålar glädje när han möter mina ögon som nu lämnat skrivblocket. Sen vänder han helt oväntat på klacken och vandrar bort i solskenet, jag ropar efter honom, han vänder sig om och skriker "Jag måste hämta överdraget, kan ju inte riskera att bli sjuk till orienteringssäsongen" sen försvinner han iväg.

Idrottshistorien kommer inte minnas honom åtminstone inte som skidåkare men för mig kommer han för alltid representera hur mycket idrotten kan betyda.

/S.-M. Al

Veckans låt: Loser med Cute is what we aim for

På lördag går jag ut med vetskapen om att jag kommer komma sist, eller om allt stämmer för mig någonstans bland de sista. Ändå vet jag att när jag går i mål är jag en vinnare oavsett hur tävlingen avlöpt. Att ta sig runt i sig är en vinst eftersom jag inte gjorde det senats jag försökte. Därför känns det helt rätt att ladda upp med Cute is what we aim fors Loser. Första textraden i denna låt är "A loser can win whenever they want to" så det blir min låt den här helgen.

Vill ni lyssna på dessa punkrockkillar från Bostons Förlorar låt så finns den på spotify och youtube.



/Thomas

Slutspurten

Idag hoppar jag över att träna på grund av ett muskelfäste som ömmar efter gårdagens klappjakt på Ida i vår sprintstafett vi körde på träningen. Det är lite synd för idag skulle varit sista chansen att nöta på den klassiska tekniken innan "el grande finale", lördagens JSM dubbeljakt.

Det kommer gå så sjukt dåligt på lördag, om jag ser någon efter den första km är det en framgång. Sådan tur då att jag inte alls har några resultatmål för loppet. Jag ska ta mig runt så snabbt jag kan och alla scenarier där jag kommer i mål är godkända. Förmodligen är det till och med mest passande om jag kommer sist. Det är ju där jag har ägnat den största delen an min skidkarriär.

Nu är det dax att valla mina klassiska skidor inför den stora drabbningen innan jag ska laga mat och bege mig till stan för att träffa Bex en gång till innan hon återvänder till Varberg.

/Thomas

Veckans låt: He's a singer med Dear Martin

Den här veckan blir det ingen krystad koppling mellan vad jag upplevt i veckan och låten jag har valt, bara en bra låt som jag lyssnat på som jag inte tror att folk känner till, lite som jag tänkte från början när jag skapade den här serien.

Den här låten upptäckte jag i onsdags då jag åkte hem från träningen. På radion var det P3 labb som gällde, vanligen är det ett program som spelar kvalificerad skitmusik men den här gången var jag glad att jag inte hade nog koll på pick-upens bilradio för att byta station. Det dök nämligen upp en riktig pärla i He's a singer med en kille som kallar sig Dear Martin. Det börjar med en trolskt elektroniskt vindspelslikannde intro och följs sedan av en syntbalad. Den får mig att känna att den skulle kunna fortsätta hur länge som hellst utan att bli tråkig. Tims not relevant.

Spotify

/Thomas

Åsloppet

Ja så var den sista upplandstävlingen som junior, kanske den sista någonsin, avklarad. Det slutade med ett lopp där jag trodde mig åka i ett vakuum med flera minuters marginal både uppåt och nedåt. I mål visade det sig dock att jag bara blivit slagen med 30s av en kille som jag inte ens sett vid start. Det hade varit intressant att veta om det gjort någon skillnad i resultatet om jag fått adrenalinet som kommer av att veta att det är nära, jag kan inte säga att jag hade vunnit över honom då heller (mina armar var bra stumma) men man kan ju alltid spekulera. I alla fall var det mycket trevligt att se alla ka en sista gång. Studera kampen mellan tvillingarna, förbluffas över nye Arvids framfart i spåret och se systrarna Åsberg kämpa om segrarna. Troligen kommer jag sakna det när jag sitter i en trång student korridor och tentapluggar nästa vinter.

Men nog med grubblerier. I kväll ska jag göra en av de mycket få saker som jag gör hellre än att tävla. Jag ska till williams med Hanna, Vale och den all awsome BEX som lämnat sitt gömställe i Varberg och kommit till Uppsala. Det lär bli super mys.

/Thomas

The end of an era

Min skidkarriär är inne på slutspurten, kvar finns bara 2 framträdanden åsloppet imorgon och JSMs dubbeljakt nästa lördag.

Efter som jag har en hel vecka till på mig att ha separations ångest för JSM så ska det här inlägget ägnas åt mitt sista framträdande på upplänsk mark.

Skidorna är vallade för 10 km klassiskt självplågeri i Månkarbo. Det är lite sorgligt att tänka att jag nästa vinter inte kommer åka runt uppland på varenda tävling. Inte kommer sitta hemma och vänta på klartecken för att det är tillräckligt varmt för att köra eller att det finns tillräckligt med snö. Inte springa runt som en vettvilling för att hinna heja på mina små vänner på så många ställen som möjligt. Inte stå på startlinjen och tänka att idag kommer jag nog vara lite närmare Hampus än förra veckan.

Men men tiderna förändras och i linköping lär det inte bli många skidtävlingar körda. Förhoppningsvis får man chanser att åka lite skidor i alla fall och kanske kan man komma hem och fylla upp ett stafettlag någon gång.

Imorgon ska bli kul. jag ska göra det bästa av den tid jag har kvar som tävlings skidåkare.

/Thomas fylld av blandade känslor