Imorgon tidigt drar jag och min käre bror till småland för att delta i o-ringen, det stora orienteringsäventyret (ja de har den undertiteln i vissa samanhang).
Jag och brorsan ska bo ensama i ett tält. Det har lett till spekulationer om hurvida vi ska klara av att få i oss ordentligt med mat, personligen är jag mer oroad för hurvida vi kommer kunna undvika att slå ihjäl varandra. Men men det ska nog gå. I värsta fall får vi väll bygga en väskbarriär mellan våra luftmaddrasser och bege oss åt varsit håll när vi vaknar på morgonen.
Men jag ser faktiskt fram mot detta o-ringen lite extra eftersom jag ska springa elitklass. Ni hörde rätt. Efter årtal av slit ska jag få chansen att mäta mina krafter med juniorvärldsmästare Bergman och de andra strofräsarna. Med undantag från när jag sprang en ganska dåligt besökt sjc i borlänge har jag inte mött de bästa sen jag var 16 oringen i hälsingland och endast hade orienterat i ett år. Nu är jag 19 (eller ientligen blir jag inte det förens om en knapp månaden i mitt huvud har jag varit det hela tiden sen årsskiftet) och har många fler mil i skogen i ryggen.
Mitt mål är inte att ta hem segern, det vore bara löjligt. Istället handlar det om att få till ett par bra lopp som vissar hur långt jag har kvar till mitt mål: Att bli bäst. Hur många minuter är det kvar och var i loppet tappar jag dem.
Att jag ska uppnå bra lopp ska säkras av min nya taktik för att hålla mig lungn i situationer då jag brukar stressa upp mig och göra bort mig. Min nya taktik består i att jag tänker på några vällkända rader som ger mig styrka.
Du är solstrålen i våra liv
här finns inget snack om anti-deprisiv
för vad som än sker
vet vi att Thomas alltid ler.
Tack så mycket för det klassen, den versen ska ta mig långt.
/Thomas med ett svårt fall av storhetsvansinne
