Ännu en stortävling avgjord och ännu en besvikelse att lägga till den oroväckande stora samlingen långt bak i mitt medvetande. Tyngst är nästan att Robert, med en bråkdel av den träning som jag har haft bättre km tider än mig de 4 senaste loppen (SM Medel-kval, SM Medel-final, SM Stafett och 25-manna) Nånstans måste jag inse att jag inte gör rätt. Men vad är det egentligen för fel på mig?
Delvis så springer jag inte så fort som man skulle önska, utan blir ifrån sprungen av H45-gubbar (Conny) och långtidsskadade damer (Beata). Sen saknar jag en del teknik och förlorar en och annan sekund även när det går som bäst. Men det stora problemet, börjar jag inse, ligger nog i det psykiska momentet. Så fort jag ser startpunkten går adrenalinnivån upp på de rödmarkerade delarna av skalan och jag glömmer all den omsorgsfullt inövade teknik jag (med hjälp av Doran och andra) har slipat på de senaste 6 åren. Jag susar snabbt förbi skärpt och klartänkt och vidare till hetsig och med en lätt dimma framför ögonen och inne i nervbanorna. Och hur tränar man bort det, det har jag inget svar för.
Ett alternativ som kommer till mig när jag sitter och skriver att satsa på att tävla lika flitigt som när jag bodde hemma. För visst var det lite bättre då? Eller är det bara som jag vill minnas det. I vilket fall så blir det svårt att uppnå när jag inte har tillgång till egen bil och ett och annat måste klaras av under helgerna för att få veckorna att gå ihop.
Har någon några bra tips till mig så är det bara att komma med dem. Jag känner att jag famlar i mörkret här.
/Thomas
1 kommentar:
Till ditt försvar Thomas, så är ju både Beata och Conny rätt duktiga ändå ;)
Skicka en kommentar