Nu tänker jag beskriva händelseförloppet i den mentala kolapps jag har genomlidit från några minuter över 12 lördagen den 28 februari fram tills 12 tiden idag, måndagen den 2 mars.
För alla andra kommer det här antagligen att framstå som jätte löjligt men för mig var det har en jobbig period.
Det här inlägget är en orgie i självömkan och ni kan hoppa över det om ni inte är speciellt interesserade.
12:02 28/2:
Jag står på startlinjen nere på den äng som tjänar månkarbos skidstadion. Nu ska det minnsan åkas fort. Till skillnad mot DM-tävlingarna har jag varit frisk innan så jag borde vara närmare nu än jag varit förut i vinter.
Några minuter senare:
"Ur spår" Va ingen kan väll redan ha åkt om mig jag har ju knappt åkt 2 km och det var 1 min till närmsta startande. Jag hoppar ur spår och blir omkörd av Klas Hasselgren. Resten av loppet hinner jag bli omkörd av alla åkare i klassen så när som på en och minna armar känns som deg. I mål är jag näst sist knappt 8 min efter och hela 4 min fram till närmsta mottävlande. Vad är det här? Jag skulle ju vara i form JSM börjar ju om lite drygt en vecka. Jag slår bort tankarna. Jag kan ju inte sitta och tjura när jag ska åka med Joelssons hem. Men innom mig gnagger tvivlen.
7 tiden på kvällen:
Pratar med Hanna på skype. Hon berättar att hon ska på dejt följande dag. (Integretets skyddet på den här sidan sträcker sig bara så långt som till att inte skriva med vem) De tankar om hur misslyckad jag är som alldrig har haft en flickvänn som brukar drabba mig när jag mår dåligt sätter in, pådrivna av både av Hannas stundande dejt och Borgs och Vales uppenbara lycka under gårdagskvällens besök på Terassen. Jag håller ändå ihop mina tankar ganska bra.
Ca 14:00 1/3:
Jag är ute i storvreta. Ientligen är jag mycket trött både i kropp och själ, håller nästan på att somna. men de underbara vädret och de hårda spåren gör mig på bra humör igen. Och jag beslutar mig för att ta tag i resan till JSM så snart jag kommit hem.
Ca 19:00:
Kontaktar Lisa på facebook, frågar hur hon och Helena ska resa till JSM. Får chockbeskedet att Lisa är sjuk och inte vet om hon ska åka. Ser mina planer falla ihop som ett korthus. Utan en vuxen med körkort kan jag aldrig ta mig till Boden och runt i Boden. Jag tar det ändå hyffsat bra och är bara ganska nere.
ca 20:00
Pratar med Andreas över skype. Han frågar ut honom om vad det blev av tjejen han träffade. Klagar lite över min misslyckade helg men konstaterar: "När man tänker efter är det konstigt att jag inte mår sämre än jag gör." Ett par minuter senare mår jag sämre.
07:50 2/3
Går till bussen. Tankarna är totalkaos. Att jag missar JSM tar upp en allt större plats.
Ca 9:00'
Matte E lektion. Jag stör mig på allt och alla och kan inte koncentrera mig för 5-öre. Tanken att jag snart har Fysik-prov slår mig. Jag måste ta mig samman.
9:50
Jag kör improviserade andningsövningar och försöker lungna ner mig. Koncentrationen kommer och går och jag känner mig mycket orolig inför provet.
10:20
En bit in i provet börjar frustrationen släppa och jag tar mig samman och tror att jag jobbar ihop en ansenlig summa poäng.
Ca 12:00
Efter att ha drabbats av de oordnade tankarna en gång till under lunchen om än i lägre grad tvingas jag koncentrera mig på något annat i en hård omgång fotbollsspel mot Borg.
Efteråt är jag lugn igen. Jag känner mig åter säker. Det kommer nya chanser att tävla på skidor och troligen berodde en del av tiden jag var efter av att jag hade vallat fel. Jag tänker att jag inte behöver en flickvänn för att vara en lyckad människa och även om det ser mörkt ut på den fronten just nu så löser det sig förmodligen. Jag ska bara ha turen att träffa tjejen som är rätt för mig. Dessutom är jag trotts allt omgiven av vänner som faktiskt uppskattar mig för den jag är.
Tänk att det ibland behövs en omgång fotbollsspel för att få en att inse något sådant.
/Thomas
måndag 2 mars 2009
söndag 22 februari 2009
Idre
Nu är jag som tidigare har nedtecknats på denna blogg, hemma igen efter en vecka i Idre.
Den stora nyheten denna semester var att 4 av de 5 familjemedlemmarna skulle prova att attackera pisten på ett helt nytt sätt, med snowboard!!!
Snowboardandet tog sin början på den soliga söndagen med hjälp av skidskolelärare Karolin (möjligen med ett a på slutet) vi lärde oss med viss framgång att bromsa oss ner för backen.
Dagen där på hade vi en till lektion, denna gång med Jossan, med henne gick det snabbt framåt och mot slutet av dagen hade Robert faktiskt fått till något som liknade snowboard åkning medan vi andra förtfarande fick ta en sväng i taget.
Den tredje dagen var den mest misserabla ur min synvinkel. Den började med att jag ramlade och slog mig riktigt ordentligt, dessutom sträckte jag ljumsken vilket resulterade i 2 dagars uteblivna längd pass. Hela dagen gick sedan misserabelt och jag fick inte ordning på brädan. Syrran däremot lyckades se riktigt snittsig ut efter lunch.
Dag 4 kom det stora genombrottet för min del och att åka snowboard var det roligaste jag visste den dagen. Jag kände mig som om jag var backens kung även om jag förmodligen såg rätt löjlig ut för en oberoende betraktare
Den 5:e dagen Lyckades även mamma få till sin åkning. Visst gick det sakta men man kan inte förvänta sig så mycket av mamma.
6:e dagen vart inte den avslutning man hoppats på då all den nyfallna snön samlades i högar och förstörde mycket av åkningens charm för oss nybörjare.
Hemresan har ni ju redan hört om.
Om ni vill läsa mer om familjens bravader rekomenderar jag min brors bilddagbok http://rosakosa93.bilddagboken.se/ där han har skrivit mer ingående om varje dag. Till mitt stora förtret måste jag erkänna att det förmodligen är bättre skrivet än det jag åstakommer men om möjligt är det ännu sämmre stavat.
Som jag skrev tidigare vart ju 2 av mina längd dagar förstörda så jag kom bara upp i blygsamma 91.74 km vilket medför att Hannas gissning var rätt nära men eftersom endast en person gissade stryks tävlingen och chokladbollen tillfaller mig som tröstätning för att ingen läser min blogg.
/bräd-Thomas
Den stora nyheten denna semester var att 4 av de 5 familjemedlemmarna skulle prova att attackera pisten på ett helt nytt sätt, med snowboard!!!
Snowboardandet tog sin början på den soliga söndagen med hjälp av skidskolelärare Karolin (möjligen med ett a på slutet) vi lärde oss med viss framgång att bromsa oss ner för backen.
Dagen där på hade vi en till lektion, denna gång med Jossan, med henne gick det snabbt framåt och mot slutet av dagen hade Robert faktiskt fått till något som liknade snowboard åkning medan vi andra förtfarande fick ta en sväng i taget.
Den tredje dagen var den mest misserabla ur min synvinkel. Den började med att jag ramlade och slog mig riktigt ordentligt, dessutom sträckte jag ljumsken vilket resulterade i 2 dagars uteblivna längd pass. Hela dagen gick sedan misserabelt och jag fick inte ordning på brädan. Syrran däremot lyckades se riktigt snittsig ut efter lunch.
Dag 4 kom det stora genombrottet för min del och att åka snowboard var det roligaste jag visste den dagen. Jag kände mig som om jag var backens kung även om jag förmodligen såg rätt löjlig ut för en oberoende betraktare
Den 5:e dagen Lyckades även mamma få till sin åkning. Visst gick det sakta men man kan inte förvänta sig så mycket av mamma.
6:e dagen vart inte den avslutning man hoppats på då all den nyfallna snön samlades i högar och förstörde mycket av åkningens charm för oss nybörjare.
Hemresan har ni ju redan hört om.
Om ni vill läsa mer om familjens bravader rekomenderar jag min brors bilddagbok http://rosakosa93.bilddagboken.se/ där han har skrivit mer ingående om varje dag. Till mitt stora förtret måste jag erkänna att det förmodligen är bättre skrivet än det jag åstakommer men om möjligt är det ännu sämmre stavat.
Som jag skrev tidigare vart ju 2 av mina längd dagar förstörda så jag kom bara upp i blygsamma 91.74 km vilket medför att Hannas gissning var rätt nära men eftersom endast en person gissade stryks tävlingen och chokladbollen tillfaller mig som tröstätning för att ingen läser min blogg.
/bräd-Thomas
lördag 21 februari 2009
Tuff hemresa
Efter att vi städat ur stugan på morgonen satte vi oss i bilen och tänkte bege oss hem från Idre men vi hade inte kommit mer än ett par meter innan vi backade in i en plogvall och satt fast. Efter att ha försökt knuffa loss bilen ringer vi reseptionen som skickar ner en kille för att hjälpa oss. Väl frame inser Ketil som killen hette att hans bil inte har en dragkrok så vi får vänta en stund till medans han ringer på Sören som kommer med en annan bil.
Efter att ha blivit försenade en halvtimme kommer vi äntligen iväg, vi höll god fart hemåt innan det tog tvärstopp. Tjejvassan hade intagit mora och ledde bland annat till 45 minuter bilkö. Bara att hålla god min och tyst förbannat att man inte kört över Orsa som Idres intern-TV hade rått en till.
Efter detta köande kände min kära far ett tryckande behov och han körde in på en parkeringsficka för att töma blåsan. Tyvärr var inte parkeringsfickan så bred som en överambitjös plogbilsförrare fick den att se ut utan marken tog faktiskt slut en halvmeter från snövallen. Vi var åter chanslösa att knuffa upp bilen själva och vi fick vända oss till assistanskåren som hade fullt upp och vi fick vackart vänta. Efter gott ockh väl en timme svängde som tur var en överdimensionerad pick-up med dubbelmontage (ett extra par däck utanpå de vanliga backdäcken) in på parkeringsfickan och drog upp oss. jag misstänker att han mest gjorde det för att få visa upp sin monsterbil men det fick i alla fall upp oss så jag är nöjd ändå.
Resten av hemresan gick friktionsfritt och nu är jag äntligen hemma.
Det utlovade inlägget om själva resan kommer och tills dess är det möjligt att gissa i tävlingen.
/Thomas
Efter att ha blivit försenade en halvtimme kommer vi äntligen iväg, vi höll god fart hemåt innan det tog tvärstopp. Tjejvassan hade intagit mora och ledde bland annat till 45 minuter bilkö. Bara att hålla god min och tyst förbannat att man inte kört över Orsa som Idres intern-TV hade rått en till.
Efter detta köande kände min kära far ett tryckande behov och han körde in på en parkeringsficka för att töma blåsan. Tyvärr var inte parkeringsfickan så bred som en överambitjös plogbilsförrare fick den att se ut utan marken tog faktiskt slut en halvmeter från snövallen. Vi var åter chanslösa att knuffa upp bilen själva och vi fick vända oss till assistanskåren som hade fullt upp och vi fick vackart vänta. Efter gott ockh väl en timme svängde som tur var en överdimensionerad pick-up med dubbelmontage (ett extra par däck utanpå de vanliga backdäcken) in på parkeringsfickan och drog upp oss. jag misstänker att han mest gjorde det för att få visa upp sin monsterbil men det fick i alla fall upp oss så jag är nöjd ändå.
Resten av hemresan gick friktionsfritt och nu är jag äntligen hemma.
Det utlovade inlägget om själva resan kommer och tills dess är det möjligt att gissa i tävlingen.
/Thomas
fredag 13 februari 2009
Idre
Mitt sportlov ska spenderas i Idre där jag förhoppningsvis ska lära mig att åka snowboard. Be för att jag klarar mig helskinnad. Dessutom ska jag åka längd så det står härliga till.
Vi kan ju köra en gissningstävling på hur långt jag kommer att åka. Längden mäts med min garmin och vinnaren får en chokladboll eller motsvarande om det är 2 eller fler tävlande.
/Thomas
Vi kan ju köra en gissningstävling på hur långt jag kommer att åka. Längden mäts med min garmin och vinnaren får en chokladboll eller motsvarande om det är 2 eller fler tävlande.
/Thomas
söndag 8 februari 2009
Pryllistan: Plats 1
Ja nu kommer den, den efterlängtade *host* första platsen på min pryllista. Den går till min vänn som pryder min arm under de stunder av livet då jag känner mig som mest levande. Jag talar om min Garmin forerunner 305, min GPS-klocka som registrerar hur långt och fort jag rört mig, var jag varit och mycket mer.
Min Garmin, som jag refererar till den som, har revulotionerat kontrollen över mitt tränande och analysen av min orientering. Nu när jag har den kan jag inte förstå hur jag överlevde utan den.
Min Garmin, som jag refererar till den som, har revulotionerat kontrollen över mitt tränande och analysen av min orientering. Nu när jag har den kan jag inte förstå hur jag överlevde utan den.
lördag 7 februari 2009
Hur svårt kan det vara?
Jag har ett problem. En flod av tvivel har mynnat ut i ett tidigere rent hav av hopp.
Efter de 2 första tävlingarna för året kände jag en stor optimism, trotts en stor fadäs under första nc-sport cup etappen kände jag att min orientering lovade en sesång vida överlägsen de tidigare, men nu gror tvivlet igen.
Inte nog med att jag inte orienterade så bra idag dessutom misade jag en kontroll igen. När det bara hade hänt en gång tyckte jag inte att det var något att hänga upp sig på, men 2 gånger på 3 försök!! Det är inte bra! Jag måste verkligen ta mig själv i kragen om jag ska kunna använda den fina orientering som jag just nu känner att jag är påväg att hitta.
/en frustrerad Thomas
Efter de 2 första tävlingarna för året kände jag en stor optimism, trotts en stor fadäs under första nc-sport cup etappen kände jag att min orientering lovade en sesång vida överlägsen de tidigare, men nu gror tvivlet igen.
Inte nog med att jag inte orienterade så bra idag dessutom misade jag en kontroll igen. När det bara hade hänt en gång tyckte jag inte att det var något att hänga upp sig på, men 2 gånger på 3 försök!! Det är inte bra! Jag måste verkligen ta mig själv i kragen om jag ska kunna använda den fina orientering som jag just nu känner att jag är påväg att hitta.
/en frustrerad Thomas
lördag 31 januari 2009
Slumpen
ole, dole, dof...
Under tiden jag har hållits borta från bloggandet av en förhatlig biologiuppsats har det hänt två saker med klar bloggpotencial och slumpen avgjorde att det var händelsen som vars intressanta del låg i slumpen som fick bli nerteknad först.
Onsdag klockan ett: Jag ska lägga ner min plånbok i fickan efter att ha stigit på bussen och upptäcker att fickan är tom. Var är mitt matkort? Jag kollar snabbt övriga tillgängliga fickor men inser att det inte finns där heller. Ånej tänker jag mitt matkort nu blir jag tvungen att skaffa ett nytt, en stor sordi är laggd på glädjen över att ha slutat mycket tidigt.
Dagen efter går jag till reseptionen för att kolla om de fått in några upphittade matkort, ingen tur där. Modstulet går jag till kafeterian och hämtar ut ett tillfälligt matkort. Efter lunch är jag åter inne i kafeterian när en av kiosktanterna frågar. "Är det här ditt kort?" Ja, svarar jag mycket förvånat, hon har ju mitt kort. Det vissar sig att jag har lånat en boll till ett fotbollsspel som jag inte har lämnat tillbaka. Plötsligt verkar att få tillbaka kortet lika långt borta som förut. Men Vale har hört hela konversationen och säger till mig. "Jag tror att Rebeca hittade en boll i fotbollsspelet" Och mycket riktigt, av alla nästan 1000 fyriselever, hitte Rebecca, som jag har pratade med under senaste kulturnatten, min boll. OCH hon gjorde det medan hon spelade fotbollsspel med en uttråkad Vale så att jag kunde få reda på det. Ibland har man tur.
Nu får vi se om jag har fått behålla mina läsare (Danne och Torun) under mitt långa oanonserade uppehåll, eller om hela min turkvot har gått åt denna vecka.
/Thomas
Under tiden jag har hållits borta från bloggandet av en förhatlig biologiuppsats har det hänt två saker med klar bloggpotencial och slumpen avgjorde att det var händelsen som vars intressanta del låg i slumpen som fick bli nerteknad först.
Onsdag klockan ett: Jag ska lägga ner min plånbok i fickan efter att ha stigit på bussen och upptäcker att fickan är tom. Var är mitt matkort? Jag kollar snabbt övriga tillgängliga fickor men inser att det inte finns där heller. Ånej tänker jag mitt matkort nu blir jag tvungen att skaffa ett nytt, en stor sordi är laggd på glädjen över att ha slutat mycket tidigt.
Dagen efter går jag till reseptionen för att kolla om de fått in några upphittade matkort, ingen tur där. Modstulet går jag till kafeterian och hämtar ut ett tillfälligt matkort. Efter lunch är jag åter inne i kafeterian när en av kiosktanterna frågar. "Är det här ditt kort?" Ja, svarar jag mycket förvånat, hon har ju mitt kort. Det vissar sig att jag har lånat en boll till ett fotbollsspel som jag inte har lämnat tillbaka. Plötsligt verkar att få tillbaka kortet lika långt borta som förut. Men Vale har hört hela konversationen och säger till mig. "Jag tror att Rebeca hittade en boll i fotbollsspelet" Och mycket riktigt, av alla nästan 1000 fyriselever, hitte Rebecca, som jag har pratade med under senaste kulturnatten, min boll. OCH hon gjorde det medan hon spelade fotbollsspel med en uttråkad Vale så att jag kunde få reda på det. Ibland har man tur.
Nu får vi se om jag har fått behålla mina läsare (Danne och Torun) under mitt långa oanonserade uppehåll, eller om hela min turkvot har gått åt denna vecka.
/Thomas
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)