Tvivel

I helgen var jag hemma och sprang tävlingar, Lännasprinten och Rånässtaffeten. Kändes lite konstigt att vara hemma utan att flänga runt för att hinna med så mycket kompisar som möjligt men det kändes ganska skönt, i alla fall när man tänkte på att jag från och med nästa vecka har två hela veckor på mig att träffa folk. Det var riktigt kul att tävla och träffa alla människor man brukar associera med de aktiviteterna.
Det finns dock en kille jag alltid är väldigt kluven när jag träffar, Niklas Alden är en riktigt schysst kille som jag hade uppskattat väldigt mycket i alla andra sammanhang. Problemet är dock att varje gång man tävlar mot honom känns det som att få ett slag i ansiktet.
Jag har inte tävlat så länge jämfört med de flesta av mina konkurrenter och gör ständiga förbättringar mycket tack vare att jag ägnar en betydande del av mitt liv åt att bli bättre på just orientering och har gjort det sedan den dagen jag för första gången satte min fot på ungdomsträning på thors ungdomsträning det året jag skulle fylla 15. Jag har alltid tänkt att om jag kämpar tillräckligt hårt kommer jag kunna ta ifatt de åren av orientering jag missat.
Niklas Alden kom in i orienteringen ytterligare lite senare än jag, det var bara 2 säsonger sedan. Han avancerade snabbt upp i tävlingsklass och redan året efter (i fjol) var han i SM-final på både sprint och medeldistans. Något som jag aldrig lyckades med under mina 4 år som junior. I helgen tog han hem segern i Lännasprinten och var inne som 7:a på rånässtafettens förstasträcka bara 37s efter i den betydligt mer erfarna konkurrensen, samtidigt slutar jag 10 i H21 i Länna efter att ha petats från elitklassen och hade även som godkänd varit en kvart efter i rånäs.
Sånt får mig att fundera, vad är det han har som jag saknar och framförallt: Kan jag någonsin kompensera för det eller är det lika bra att lägga ner här och nu? Man kanske borde börja träna någon gång i veckan, bara springa när det är fint väder och vara nöjd med att ha varit ute i den fina naturen efter tävlingarna. Det skulle utan tvivel vara mindre smärtsamt både för kroppen och psyket. Men till slut väljer jag alltid att fortsätta det påbörjade spåret. Jag väljer fler intervallpass där jag springer tills huvudet snurrar, fler rivsår när man springer genom snåriga skogar, fler timmar i regn och snöblask och med all sannolikhet fler smärtsamma misslyckande. Kalla mig gärna korkad, det tycker jag själv att jag är ibland. Jag är ganska duktig på att ge upp i nästan alla andra sammanhang men det här kan jag bara inte släppa trotts att jag sällan får några tecken på att jag någon sin kommer bli bra på det jag gör.
Det har sagts att man inte kan vara riktigt klok för att bli riktigt bra på en idrott, det verkar jag uppenbarligen stämma bra på mig frågan är bara om det räcker.

/Thomas