Mistborn

I dag ger jag er en inledning i bästa isbjörns stil för att hedra att denna stolta blogg har gått i idé.

I gamla goda fryrisskolans cafeteria satt en dag en liten, hattlös varelse hopkrupen i det bortersta hörnet med näsan i en bok. Denna bloggs majestätiska huvudperson skred med stolta steg fram till den läsande varelsen och frågade, "Vad läser du?"
Varelsen (som var Arvid) svarade "Det är sista delen i världens bästa fantasy serie" Den storslagne huvudpersonen fan detta mycket intressant.

Så vad tycker ni? Var det inte lite isbjörns stilism över denna inledning? Nu fortsätter bloggen som vanligt.

Nu har det snart gått ett halvår sedan Arvid introducerade mig för Mistborn trilogin av Brian Sandersson och nu har jag hunnit låna och läsa alla delar av serien. Efter att jag har läst om föräldralöse Vins fantastiska äventyr för att störta, återuppbygga och rädda ett emperium funderar jag på om jag håller med den hattlöse mannen. En sak är i alla fall klar, den är definitivt inte chanslös på titeln. Dess storhet är för mig de ovanligt trovärdiga karaktärerna, magin som trotts att den är just magi inte klarar sig från vanlig fysik och som är otroligt nyskapande och det faktum att varje del av serien är ett storslaget äventyr med ett riktigt slut. Dessutom är mistborn mycket djupare än 90% av genren.

Jag tänker inte ge mig in på att säga vilken fantasy serie som är bäst men det här är en serie som jag tycker att många ska ge en chans båda fantasyfans och de som är vana att läsa andra böcker. Det är det okarakteristiska djupet som gör att jag tror att det passar även andra bokmalar.

/Thomas

Vinterrejset 2009

Igår var det dax för årets upplaga av snart anrika Vinterrejset, tävlingen där min vän Simon lurar ut folk på bannor som är lite för långa och lite för konstiga för att det ska vara hälsosamt. Efter ett kort mellan spel i vänge var rejset åter i sina födelsemarker i Stenhagenskogen

I år var långa banan rekord lång, 14 km. Första kilometern var ganska normal förutom att den var i stor skala och låg på sneden. Det hindrade inte mig från att storbomma och ligga väldigt sist efter 1 km. Sen fortsatte det med en bit normal orientering där jag lyckades förlora nästan 10 min på en kontroll i ett område där jag har bommat förr. Det gick några km utan att något mer spektakulärt en en kontrollring som var vriden 90 grader innan Simon hade klippt bort en bit karta och förvrängt den helt. Inga problem där jag var till och med snabbare än sent startande Tommy och Rebecca Lindberg som vi det laget kommit ifatt mig. Sen fortsatte banan med rejäl långsträcka innan Simon slagit till med att klippa ut större bitar av kartan och vrida den 90 och 180 grader följt av en kontroll där ringen var helt vit.

Efter 2:10 gick jag in i varvning och åt lite godis från min energidepå, innan jag gav mig ut på bana 3. På bana 3 gick det bra tills kartan tog slut och man var tvungen att minnes orientera, dvs det var endast vid kontrollerna som det fanns kartor. Det gick sådär. Med tanke på min extrema löptid är jag faktiskt förvånad att det inte gick sämre. Sen var det relativt normalt (det stora problemet var att mina fingrar var så stela att de hade svårt att hålla fast kartan)ända in i till de sista 100m där Simon slängt in en mikrosprint och jag tog säkert 3 min på mig på den 100 m långa banan.

När jag väl nåde mål inser jag att jag borde sprungit en ultrasprint i slutet av varv 2 så efter 3:20 är jag inte ens godkänd.

Sen skulle jag byta om vilket inte är helt lätt när ens händer är så kalla att den enkla uppgiften att koppla ihop en dragkedja tar 3 min. Efter att inväntat min lillebror som tog ytterligare tid längre än jag på sig, fick jag äntligen åka hem. Väl hemma tvingade jag i mig lunch, för vad man än skulle kunna tro så är man inte hungrig efter en sådan strapats. någon timme senare åt jag också motvilligt middag innan jag klockan 8 gick och la mig. Jag somnade utan problem.

/Thomas

NV3b goes manga: Del 32

Nu har slutet för min hyllning till den bästa grupp människor jag någon sin haft äran att lära känna, äntligen kommit. Ska jag vara ärlig trodde jag aldrig att det skulle gå så fort men att återuppleva alla minen av underbara NV3b har varit så härligt att det aldrig känts svårt eller jobbigt att sätta sig framför datorn och skriva. Och ni har fyllt 2-3 år av mitt liv så det har funnits gott om saker att minnas och skriva om. Det skulle finns ännu mycket mer att skriva, både om er i själva NV3b, ni kan inte få höra nog hur underbara ni är, men också om alla andra personer runt omkring som gjorde NV3b till vad det blev. Lärare som Maj-Lis och Marie, drop-outs som Calle Isakssson och den mytomspunna David III och alla de andra människorna som hela tiden kretsade i utkanterna till exempel Daniels Emma, Adrian, Julia Simon, Moch, Thomas och många många fler som tog chansen att åka snålskjuts på den otroliga upplevelsen som NV3b var. Ja jag skulle kunna hålla på med det här för evigt men någonstans måste det ju dras en gräns och det blir precis här.

NV3b finns inte längre men kommer för evigt att ligga gömt allra närmast våra hjärtan (i alla fall mitt). Alla minen vi har tillsammans det är det som utgör NV3b nu. Alla underbara ögonblick, likväll som de jobbigare. Ni minns kanske Walter som en vår natt i Fjällnora kryper omkring och i en sovsäck och påstår att han är en larv som sprutar väv, Martin som när Marie frågar vem som kan slutföra ordspråket "bättre än fågel i handen..." direkt svarar "...än en stock i analen" jakten på vem som var målet för Tobbes bisarra dröm, kortspel i biblioteket trotts att det ientligen fanns skoljobb att göra, vilda duster vid fotbollsspelet, planeringen av galna upptåg som aldrig såg dagens ljus, ost och katapulter, våndan inför slutprov, Rostvik som sätter Erstorp på plats genom att på hennes retoriska fråga om varför hon glömt papprena igen svara "Kanske för att du är dum i huvudet", Johans syrliga kommentarer, fantastiska musikaliska prestationer, 20,0 för Dannieboi och Marcus, otroliga utgångar, paltkoma med Maj-lis, they deserve to die med Canibal corpes, Vale och Lasse som kläcker ur sig något helt irrelevant, Nattugglan och vår superepiska skiva.

När jag skulle likna Nv3b med något från mangans värld så fanns det alternativ från alla de mangor jag följer. Men jag tvivlade aldrig på att det skulle bli Going Merry, Stråhattspiraternas första skepp från One Piece. Det var här äventyret började, det var i den skutan gänget flög till himlen, korsade oceaner och framförallt lärde känna varandra. Nu ligger hon sänkt utanför Water 7:s hamn men hon kommer alltid segla vidare i Stråhattarnas hjärtan. Till slut räckte Going Merry helt enkelt inte till och gick i småbitar. Lite samma sak som hände med NV3b, vi kunde inte hålla ihop längre när gymnasiet inte hade mer att lära oss. Istället får vi göra som i One piece och ersätta vad vi förlorat med något ännu större och bättre, i deras fall var det Thusand Sunny ett mycket större skepp med massor av coola finesser som dessutom är byggt för att utstå öppet hav. Förr oss blir var och en tvungen att hitta vad detsom ska ta vid blir, kanske blir det universitet och allt var det innebär, kanske blir det att resa och hjälpa världen, vad vet jag. Det är upp till er alla att själva klura vad ni ska göra, men om jag ska välja ett ord för att sammanfatta vad det är för alla så blir det livet. Det är livet vi ger oss in på nu. NV3b var bara början på ett mycket större äventyr. Det betyder inte att vi ska glömma NV3b, vi ska hålla det nära våra hjärtan och hämta styrka ur minnena när livet är som hårdast.

Under skrivandet av detta inlägg tror jag att jag kommit till samma punkt som Walter nådde redan kvällen efter studenten (jag känner mig lite långsam), jag har insett att nu är det slut och det har varit det ett tag. Inga tårar rullar ner för min kind, mina tårar tog slut långt innan den gyllene eran av NV3b, men jag saknar er alla så djävulskt mycket. Det känns bra att jag får träffa många av er ikväll när vi hälsar hejdå till Adam på Williams.

Både till er som kommer ikväll och er som är upptagna på annat håll vill jag bara säga. Jag älskar er så djä*a mycket, var och en på sitt egna lilla vis och glöm inte "I'm on a boat" För alltid


/Thomas

Veckans låt: Harder better faster stronger med Daft Punk

Detta inlägg är lite av ett undantag från idén med den här serien (att sprida musik grym musik ni andra kanske inte kände igen). Istället vill jag hylla en speciell person genom att tillägna en honom en låt. Låten jag har valt är en låt jag tror att de flesta känner till även om jag inte tror att den ingår på särskilt många av mina läsares spellistor.

Det är den stora äventyraren Adam Edholm jag vill uppmärksamma i samband med hans nästa stora äventyr, bygga barnhem i Thailand och resa genom Laos. Låten jag tänker tillägna honom är Harder better faster stronger med Daft Punk. Det är så jag känner för Adam i skrivande stund, han är hårdare än alla andra som vågar ge sig iväg på egen hand i mindre civiliserade delar av världen, han är en bättre människa som anstränger sig för att hjälpa de fattiga runt om i världen, hann hinner med så mycket mer än vi som stannar hemma och han är så mycket starkare än till exempel jag som inte vågar följa mina drömmar om det stora äventyret.

Det är sant, jag drömmer ofta om att ge mig iväg och uppleva världen. Officiellt har jag inte följt med Adam för att jag inte har råd att undvara tillfället att tjäna pengar, men även om pengar inte varit ett problem tror jag inte att jag nånsin skulle våga ge mig iväg som Adam gör. Sen har jag ju min allra största dröm att tänka på. Den om att bli bäst på orientering, för att uppnå den kommer jag vara tvungen att träna bättre och satsa hårdare än alla andra för att täcka upp för min bristande talang och det kan jag knappast göra i ett minfyllt Laos. Men det hindrar mig inte från att drömma om det stora äventyret. Och via nätet kommer jag att insupa de små delar av äventyret Adam förmedlar över sin blogg och drömma om att jag själv var där och delade upplevelsen.

Och så var det låten också. Ni hör den på Spotify och Youtube.

/Thomas

NV3b goes manga: Del 31

De senaste dagarna

Nu har jag inte fått iväg ett blogginlägg på några dagar och det kräver en förklaring tycker jag. I måndags var jag en upptagen man som jobbade, tog influensa vaccin och därefter drog och spelade poker med några vänner, bland annat en Lulebo, i Ekeby. Det hela var mycket trevligt så jag hängde kvar tills sista bussen trotts att mina marker tagit slut för flera timmar sedan. Det ledde till att jag lade mig efter 1 på natten.
På morgonen efter ringde telefonen kl 7 på morgonen och min chef Malin undrade om jag kunde jobba. Det kunde jag så klart och jag skyndade mig iväg och oroade mig för att jag skulle bli trött på min sista astroföreläsning som jag skulle på på kvällen I efterhand känns det som ett mindre problem för lagom till att jag skulle börja dela post runt kl 12 slog det till. De beryktade vaccinets biverkningar. jag började få ont i hela kroppen som man brukar få när man är sjuk och min redan från början taskiga rygg höll på att ta kol på mig. Dessutom hade jag mest troligt feber. Det gjorde turen till en plåga och inte blev det bättre av att jag visste att jag i princip var tvungen att gå på föreläsning efteråt för att skriva sista duggan och därmed slippa tentan som jag tror att jag infaller under årets snöläger. Efter jobbet tog jag mig till biblioteket för att plugga men jag somnade ifrån böckerna, när jag skulle köpa något att äta kändes det ovärt eftersom jag inte var hungrig, ett tydligt tecken på att jag var sjuk. Sen tog jag mig till ekonomikum, där föreläsningen som brukligt började med tenta. Efter tentan kändes det dock så jobbigt att röra på sig att jag satt kvar hela föreläsningen trotts att jag inte behövde och att jag mådde kasst. Väl hemma stupade jag i säng.

Idag har jag åter igen varit på city mail och idag mår jag mycket bättre även om jag känner av det lite fortfarande. Förhoppningsvis var denna upplevelse bättre än att ha influensan själv och framför allt har jag tagit mig igenom det hela genom att tänka att jag gör en samhälls insats som hjälper till att stoppa spridningen.

Imorgon får vi se vad som händer antingen ringer någon och jag flänger iväg och jobbar och tjänar pengar eller så får jag sitta hemma och titta på anime hela dagen. För ovanlighetens skull känns båda alternativen lockande. Hur det än blir lovarjag ett nytt inlägg i morgon ocm inget exeptionellt händer. Kanske blir det den enda kvarvarande klasskompisen i NV3b goes manga eller så kommer jag på en annan "bra" ide.

/Thomas

Torsby

Ett mycket trevligt läger är nu avklarat och jag är nöjd. Jag åt god mat, tränade bra och umgicks med goda vänner mest hela tiden. Det hände mycket trevligt under lägret men som vanligt är vissa saker mer minnesvärda än andra.

Först måste man ju nämna hela poängen med att förlägga lägret till Torsby. Tunneln. Utifrån syntes den slingrande över landskapet som ett enormt spår efter en mullvad i en disney film. Inuti kändes det istället som en betongbunker från ett krigsspel som någon fyllt med snö. Efter 3 varv på den 1,3 km långa slingan var jag trött på betong utsikten och undrade hur jag skulle stå ut alla 4 passen där inne. Konstigt nog vart det bara bättre efter det och efter 4 pass och allra minst 50 varv var det nästan lite sorgligt att lämna snön trotts den eviga betongen.

Det enda som var dåligt med lägret var min rumskompis, Peters, inställning till sömn. Tydligen ville han gärna ha på TVn hela natten, jobbigt för mig som absolut inte kan sova när det är en TV på. Jag fick helt enkelt vänta på att Peter somnat så att jag kunde smyga upp och slå av Tvn. Allra argast på honom var jag på fredagkvällen då jag lagt mig tidigare än Peter och nästan lyckats somna (något som inte är helt enkelt för mig) och han kliver in i rummet för att gå och lägga sig. Jag ligger blickstill och hoppas på att han ska vara försiktig för att inte väcka mig men icke. När han går in tänder han alla lampor och slår på TVn. Härefter ber jag honom snällt att stänga av TVn. Han svarar att programmet snart är slut och ignorerar mig sen. Då var jag så arg att jag låg och skakade av ilska i min säng och även långt efter att jag stängt av TVn var jag för arg för att sova. Jag ska se till att slippa sova med Peter nästa läger.

Jag har hittat en ny favorit bland löprundor. Hårda milen i Torsby var helt enkelt underbar. Full med tuffa backar och fin natur tog den tag i mig så pass att jag var tvungen att ta ett varv till direkt efter det första. Hoppas att jag en dag får en anledning att åka den på skidor.

Det största skrattet kom på lördags kvällen då jag ientligen var på väg till huset vi sov i när jag vart nyfiken på vad Peter och Robert gjorde i dörröppningen till Ingrid och Emelies rum. När jag gick dit och kollade läget. I rummet satt hela det mindre gänget och de varkade ha kul så jag sköt upp att gå och lägga mig och gick in och satte mig i rummet Efter en stund slog Peter på Tvn och när han bläddrade mellan kanalerna fastnade han för SVT 2 där det sändes modern dans (på bästa säningstid en lördag??), det var något av det underligaste jag sett i ungefär 15 sekunder innan Peter slog det med hästlängder när han försökte härma det den ensamma dansaren gjorde i rutan. Inte blev det mindre roligt av att Peter är en av de få människor jag träffat som har sämre koordination än jag. Uppmuntrad av oss övriga skrattsalvor fortsatte Peter dansa och snart rörde sig dansaren till ett bord på scenen. Joel skrek Peter och tvingade ner den närvarande av tvillingbröderna (den andra var hemma med bruten arm) på golvet att agera bord. Sen dök det upp en dansande tant som kopierades av Min lillebror Robert. det hela var fruktans värt kul och jag tror att jag skrattade oavbrutet i 10 min. Det gör sig inte 1/1000 så bra i text som det var i verkligheten men försök föreställa er en Riktigt klumpig kille som är större än mig och min tenstiksaktiga tävlingsdansare till lillebror som simultantolkar det skummaste som någonsin sänts på svensk television Med 1,50 lintott som står på knä och agerar bord. Det var kul.

Så det var allt jag hade att berätta, föresten jag såg en norska med en klubbjacka från Fet skiklubb. Men sen var det inge mer.

/Thomas