NV3b goes manga: Del 32

Nu har slutet för min hyllning till den bästa grupp människor jag någon sin haft äran att lära känna, äntligen kommit. Ska jag vara ärlig trodde jag aldrig att det skulle gå så fort men att återuppleva alla minen av underbara NV3b har varit så härligt att det aldrig känts svårt eller jobbigt att sätta sig framför datorn och skriva. Och ni har fyllt 2-3 år av mitt liv så det har funnits gott om saker att minnas och skriva om. Det skulle finns ännu mycket mer att skriva, både om er i själva NV3b, ni kan inte få höra nog hur underbara ni är, men också om alla andra personer runt omkring som gjorde NV3b till vad det blev. Lärare som Maj-Lis och Marie, drop-outs som Calle Isakssson och den mytomspunna David III och alla de andra människorna som hela tiden kretsade i utkanterna till exempel Daniels Emma, Adrian, Julia Simon, Moch, Thomas och många många fler som tog chansen att åka snålskjuts på den otroliga upplevelsen som NV3b var. Ja jag skulle kunna hålla på med det här för evigt men någonstans måste det ju dras en gräns och det blir precis här.

NV3b finns inte längre men kommer för evigt att ligga gömt allra närmast våra hjärtan (i alla fall mitt). Alla minen vi har tillsammans det är det som utgör NV3b nu. Alla underbara ögonblick, likväll som de jobbigare. Ni minns kanske Walter som en vår natt i Fjällnora kryper omkring och i en sovsäck och påstår att han är en larv som sprutar väv, Martin som när Marie frågar vem som kan slutföra ordspråket "bättre än fågel i handen..." direkt svarar "...än en stock i analen" jakten på vem som var målet för Tobbes bisarra dröm, kortspel i biblioteket trotts att det ientligen fanns skoljobb att göra, vilda duster vid fotbollsspelet, planeringen av galna upptåg som aldrig såg dagens ljus, ost och katapulter, våndan inför slutprov, Rostvik som sätter Erstorp på plats genom att på hennes retoriska fråga om varför hon glömt papprena igen svara "Kanske för att du är dum i huvudet", Johans syrliga kommentarer, fantastiska musikaliska prestationer, 20,0 för Dannieboi och Marcus, otroliga utgångar, paltkoma med Maj-lis, they deserve to die med Canibal corpes, Vale och Lasse som kläcker ur sig något helt irrelevant, Nattugglan och vår superepiska skiva.

När jag skulle likna Nv3b med något från mangans värld så fanns det alternativ från alla de mangor jag följer. Men jag tvivlade aldrig på att det skulle bli Going Merry, Stråhattspiraternas första skepp från One Piece. Det var här äventyret började, det var i den skutan gänget flög till himlen, korsade oceaner och framförallt lärde känna varandra. Nu ligger hon sänkt utanför Water 7:s hamn men hon kommer alltid segla vidare i Stråhattarnas hjärtan. Till slut räckte Going Merry helt enkelt inte till och gick i småbitar. Lite samma sak som hände med NV3b, vi kunde inte hålla ihop längre när gymnasiet inte hade mer att lära oss. Istället får vi göra som i One piece och ersätta vad vi förlorat med något ännu större och bättre, i deras fall var det Thusand Sunny ett mycket större skepp med massor av coola finesser som dessutom är byggt för att utstå öppet hav. Förr oss blir var och en tvungen att hitta vad detsom ska ta vid blir, kanske blir det universitet och allt var det innebär, kanske blir det att resa och hjälpa världen, vad vet jag. Det är upp till er alla att själva klura vad ni ska göra, men om jag ska välja ett ord för att sammanfatta vad det är för alla så blir det livet. Det är livet vi ger oss in på nu. NV3b var bara början på ett mycket större äventyr. Det betyder inte att vi ska glömma NV3b, vi ska hålla det nära våra hjärtan och hämta styrka ur minnena när livet är som hårdast.

Under skrivandet av detta inlägg tror jag att jag kommit till samma punkt som Walter nådde redan kvällen efter studenten (jag känner mig lite långsam), jag har insett att nu är det slut och det har varit det ett tag. Inga tårar rullar ner för min kind, mina tårar tog slut långt innan den gyllene eran av NV3b, men jag saknar er alla så djävulskt mycket. Det känns bra att jag får träffa många av er ikväll när vi hälsar hejdå till Adam på Williams.

Både till er som kommer ikväll och er som är upptagna på annat håll vill jag bara säga. Jag älskar er så djä*a mycket, var och en på sitt egna lilla vis och glöm inte "I'm on a boat" För alltid


/Thomas