När jag gick på högstadiet började några av mina vänner interesera sig för manga. Jag fick låna några av böckerna. En av serierna hette ONE PICE och handlade om piraten Ruffy som äventyrade i en värld där magnetiska störningar och frukter som gav "superkrafter" var stora inslag.
Nu undrar ni vad i hela världen jag berättar det här för. det ska jag förklara.
Jag försöker helt enkelt skylla ifrån min inaktivitet på bloggen på att jag har hittat onemanga.com en hemsida där man (förmodligen i strid med upphovsrätttslagen) kan läsa mängder av olika mangor gratis. Och där har jag suttit och läst och läst under påsklovet. Jag är långtifrån klar än men jag ska försöka att ge bloggen lite mer tid. Blandannat planeras ett inlägg om mina tankar inför 10-mila under veckan.
Tiden får utvisa när jag hörs av här igen men ha det bra tills dess.
/Thomas
tisdag 14 april 2009
söndag 5 april 2009
Segerns sötma
JAG HAR VUNNIT!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
Det har nog aldrig hänt förut (om man räknar bort mattetävlingar och KM) och jag är strålande lycklig. Så här gick det till.
Dagen bjöd på en rånässtaffet med ganska bra förhållanden. Ca 8 grader och nästintill helt fritt från nederbörd. Nu är nästan alla förhållanden bra om man jämför med i fjol men ändå.
Jag skulle springa i en öppen kavle eftersom de anmälda inte räckte för att få ihop ett H17 lag.
Jag kände mig lite underlig när jag satte på mig ol-dojorna redan innan mitt lag startat men lillebrorsan skulle ju bara springa 2km gul så det borde gå på 20 min. Sedan gick starten och Robert flög iväg som skjuten ur en kanonefter att ha avverkat startrakan och den följande åkern till vägen som ledde till första kontrollen hade han inte bara rundat alla som startat samtidigt han hade dessutom skaffat sig en lucka på 50m. Jag tänkte att om Robert höll ihop loppet skulle han slakta allt motstånd och släppa mig i täten.
För att spara mina nerver lät jag bli att hålla ordning på hur många som växlade och när Robert kom hade jag bara sett 2 personer sticka iväg. Jag drog på direkt från start och redan innan första kontrollen var jag ikapp de 2 jag sett tidigare. jag fortsatte i ett hårt men inte våldsamt tempo och kom ganska omgående ikapp fler löpare i klassen. Sedan löpte jag bara på och tog alla kontroller med endast en liten bom. När jag nådde kartplanket kunde jag inte se att någon annan karta var borta så jag antog att jag låg först, vilket även Erik verkade tro. det vissade sig att vi hade rätt. När jag satt och åt efter att ha duschat hörde jag någon säga "Där kommer Erik" och mycket riktigt en vilt spurtande Erik bryter genom skogen och med sig har han en löpare från Sala OK. Speakern annonserar att spurten rör sig om vinsten i den öppna kavlen och Erik sträcker ut sina långa ben ytterligare och segar sig om Sala löparen. Jag skyndar iväg mot målet och möts av en leende Erik som gör High five.
Jag har för första gången i min idrottskarriär vunnit något!! Visst det kanske bara var en öppen stafett med lite klent motstånd men det är ändå något. Och nu när jag har segervittring tänker jag inte låta nästa seger vänta länge på sig. Kanske kommer den redan nästa helg i Västerås.
/En strålande glad Thomas
Det har nog aldrig hänt förut (om man räknar bort mattetävlingar och KM) och jag är strålande lycklig. Så här gick det till.
Dagen bjöd på en rånässtaffet med ganska bra förhållanden. Ca 8 grader och nästintill helt fritt från nederbörd. Nu är nästan alla förhållanden bra om man jämför med i fjol men ändå.
Jag skulle springa i en öppen kavle eftersom de anmälda inte räckte för att få ihop ett H17 lag.
Jag kände mig lite underlig när jag satte på mig ol-dojorna redan innan mitt lag startat men lillebrorsan skulle ju bara springa 2km gul så det borde gå på 20 min. Sedan gick starten och Robert flög iväg som skjuten ur en kanonefter att ha avverkat startrakan och den följande åkern till vägen som ledde till första kontrollen hade han inte bara rundat alla som startat samtidigt han hade dessutom skaffat sig en lucka på 50m. Jag tänkte att om Robert höll ihop loppet skulle han slakta allt motstånd och släppa mig i täten.
För att spara mina nerver lät jag bli att hålla ordning på hur många som växlade och när Robert kom hade jag bara sett 2 personer sticka iväg. Jag drog på direkt från start och redan innan första kontrollen var jag ikapp de 2 jag sett tidigare. jag fortsatte i ett hårt men inte våldsamt tempo och kom ganska omgående ikapp fler löpare i klassen. Sedan löpte jag bara på och tog alla kontroller med endast en liten bom. När jag nådde kartplanket kunde jag inte se att någon annan karta var borta så jag antog att jag låg först, vilket även Erik verkade tro. det vissade sig att vi hade rätt. När jag satt och åt efter att ha duschat hörde jag någon säga "Där kommer Erik" och mycket riktigt en vilt spurtande Erik bryter genom skogen och med sig har han en löpare från Sala OK. Speakern annonserar att spurten rör sig om vinsten i den öppna kavlen och Erik sträcker ut sina långa ben ytterligare och segar sig om Sala löparen. Jag skyndar iväg mot målet och möts av en leende Erik som gör High five.
Jag har för första gången i min idrottskarriär vunnit något!! Visst det kanske bara var en öppen stafett med lite klent motstånd men det är ändå något. Och nu när jag har segervittring tänker jag inte låta nästa seger vänta länge på sig. Kanske kommer den redan nästa helg i Västerås.
/En strålande glad Thomas
måndag 23 mars 2009
Bohuslän
Bohuslänska skogar rockar. Om jag skull beskriva dem som en musikgenre skulle jag nog välja att beskriva dem som en rockbalad ricktigt vackera men ändå stenhårda och nästin till livsfarliga.
Och hur vet jag det?
Jo i helgen har jag varit på läger inför sommarens och höstens sprint och lång-SM. Det var en resa full av tuff terräng vackra vyer och lika vackert väder.
Vi gav oss av från baksidan av stationen fredag förmiddag, en bil och en minibuss. I bilen åkte rodhen deligationen med Maria, Malin och Marie. Vår minibuss kördes av lägrets arrangör Doran som verkligen ska ha massa beröm för att ha tagit sig tid med oss. Passagerarna där var förutom jag L-100:s Lise Emma och Sara Clara från Länna och Hanna från linné (som råkar vara klasskompis med min lillasyster) i enköping anslut Louise och vår uppställning var fulltalig.
Nu har den uppmärksamme läsaren upptäckt att det endast var tjejer om man bortsåg från mig och iaktagelsen var korrekt. Jag är djupt besviken på de övriga killarna i distriktet, men inte för att jag vart ensam kille utan för att jag vill se lite sattsning från deras sida också. Att umgås med tjejer har aldrig varit ett problem för mig så länge det inte handlar om att flörta.
Tillbaka till att berätta om lägret. När vi kommit ut på första passet kom jag bara derygt 100m innan jag vart tvungen att stanna och beundra utsikten. En nästan kal klippa som badade i solsken och med utsikt mot viken, totalt underbart. Och hela lägret var man då och då tvungen att stanna upp och beundra utsikten, så dramatisk och storslagen skog har jag sällan skådat.
Allt som allt var det ett mycket inspirerande läger och jag har lär mig mycket jag kan ha nytta av på SM. t ex bör man till varje pris undvika att springa rakt på en brant. Det är helt oforcerbart.
Nu har mitt inlägg åter varit struckturlöst och förvirrat om någon har tagit sig igenom och förstått det hela så är denne person duktig.
/en lyrisk Thomas
Och hur vet jag det?
Jo i helgen har jag varit på läger inför sommarens och höstens sprint och lång-SM. Det var en resa full av tuff terräng vackra vyer och lika vackert väder.
Vi gav oss av från baksidan av stationen fredag förmiddag, en bil och en minibuss. I bilen åkte rodhen deligationen med Maria, Malin och Marie. Vår minibuss kördes av lägrets arrangör Doran som verkligen ska ha massa beröm för att ha tagit sig tid med oss. Passagerarna där var förutom jag L-100:s Lise Emma och Sara Clara från Länna och Hanna från linné (som råkar vara klasskompis med min lillasyster) i enköping anslut Louise och vår uppställning var fulltalig.
Nu har den uppmärksamme läsaren upptäckt att det endast var tjejer om man bortsåg från mig och iaktagelsen var korrekt. Jag är djupt besviken på de övriga killarna i distriktet, men inte för att jag vart ensam kille utan för att jag vill se lite sattsning från deras sida också. Att umgås med tjejer har aldrig varit ett problem för mig så länge det inte handlar om att flörta.
Tillbaka till att berätta om lägret. När vi kommit ut på första passet kom jag bara derygt 100m innan jag vart tvungen att stanna och beundra utsikten. En nästan kal klippa som badade i solsken och med utsikt mot viken, totalt underbart. Och hela lägret var man då och då tvungen att stanna upp och beundra utsikten, så dramatisk och storslagen skog har jag sällan skådat.
Allt som allt var det ett mycket inspirerande läger och jag har lär mig mycket jag kan ha nytta av på SM. t ex bör man till varje pris undvika att springa rakt på en brant. Det är helt oforcerbart.
Nu har mitt inlägg åter varit struckturlöst och förvirrat om någon har tagit sig igenom och förstått det hela så är denne person duktig.
/en lyrisk Thomas
lördag 14 mars 2009
24 poäng går till melodi nummer 1.
Det tjänar ingenting till jag, vet att ni såg det även om ni inte erkänner det.
Min TV kväll började lungt och jag tog till flyckten redan vid bidrag 2 för att slippa höra Caroline af Ugglas "sjunga". Sen avlöpte kvällen ganska lungt och familjen skrattade mycket åt att de 7 första jurygrupperna delade ut 7 olika tolvpoängare. Tillslut skulle det hela avgöras av tittarna. Måns låg som ni säkert redan vet (mig lurar ni inte) först och jag tänkte att det var nog bäst så. Han klarar sig säkert bra i Eurovision tänkte min patriotiska sida. Men så kom det öderstigna uttalandet
24 poäng går till melodi nummer 1.
Ungefär här började paniken långsamt växa inom mig och resten av den församlade familjen. Vem skulle nu få de höga poängen? Inte kunde väll någon ha röstat på Carolin af Ugglas? Men ju längre röstningen led och när alla andra kandidater till segern fick sina poäng blev jag mer och mer stressad. Att leva mig in i det som går på tv har alltid varit något jag är "bra" på. På gott men kanske mest ont.
När bara 120 och 144 poäng från folket kvarstod började jag febrilt räkna vem kunde slå den fruktansvärda gnällerskan (jag vägrar att kalla henne sångerska) Carolin af Ugglas om hon fick 120 poäng. I mitt opropertioneligt upprörda tillstånd lyckades jag inte räkna ut det hela. När det 144 poängen delades ut till Marlena Erman och räkneverket avslöjade att det räckte förbi af Ugglas vart jag strålande glad. Vi slapp bli representerade inför europa av Caroline af Ugglas. Att jag själv hade hoppats lite på Ermans popopera var bara en liten liten bisak.
Att jag blev så engagerad av melodifestivalen är så här i efterhand inget jag är stolt över, det bara hände. Men en sak är säker och det är att melodifestivalens omröstning aldrig varit mer spännande än idag och jag är faktiskt glad att jag såg den. För mig var det (tyvärr) lika spännande som en jämn mästeskapsmatch för sverige i vilken bollsport som helst eller en sputruppgörelse på skidor. Det är som sagt inget jag är väldigt stolt över.
/Thomas
Det tjänar ingenting till jag, vet att ni såg det även om ni inte erkänner det.
Min TV kväll började lungt och jag tog till flyckten redan vid bidrag 2 för att slippa höra Caroline af Ugglas "sjunga". Sen avlöpte kvällen ganska lungt och familjen skrattade mycket åt att de 7 första jurygrupperna delade ut 7 olika tolvpoängare. Tillslut skulle det hela avgöras av tittarna. Måns låg som ni säkert redan vet (mig lurar ni inte) först och jag tänkte att det var nog bäst så. Han klarar sig säkert bra i Eurovision tänkte min patriotiska sida. Men så kom det öderstigna uttalandet
24 poäng går till melodi nummer 1.
Ungefär här började paniken långsamt växa inom mig och resten av den församlade familjen. Vem skulle nu få de höga poängen? Inte kunde väll någon ha röstat på Carolin af Ugglas? Men ju längre röstningen led och när alla andra kandidater till segern fick sina poäng blev jag mer och mer stressad. Att leva mig in i det som går på tv har alltid varit något jag är "bra" på. På gott men kanske mest ont.
När bara 120 och 144 poäng från folket kvarstod började jag febrilt räkna vem kunde slå den fruktansvärda gnällerskan (jag vägrar att kalla henne sångerska) Carolin af Ugglas om hon fick 120 poäng. I mitt opropertioneligt upprörda tillstånd lyckades jag inte räkna ut det hela. När det 144 poängen delades ut till Marlena Erman och räkneverket avslöjade att det räckte förbi af Ugglas vart jag strålande glad. Vi slapp bli representerade inför europa av Caroline af Ugglas. Att jag själv hade hoppats lite på Ermans popopera var bara en liten liten bisak.
Att jag blev så engagerad av melodifestivalen är så här i efterhand inget jag är stolt över, det bara hände. Men en sak är säker och det är att melodifestivalens omröstning aldrig varit mer spännande än idag och jag är faktiskt glad att jag såg den. För mig var det (tyvärr) lika spännande som en jämn mästeskapsmatch för sverige i vilken bollsport som helst eller en sputruppgörelse på skidor. Det är som sagt inget jag är väldigt stolt över.
/Thomas
Meningslöst
Idag har jag inte gjorrt något. Jag har inte haft något att plugga till, träna har jag inte vågat eftersom min halls inte kändes bra och alla minna medarbetare i både filmen och projektarbetet har varit för upptagna för att arbeta.
Med dessa förutsättningar skulle man ju kunna tänka sig att jag skulle ta för mig något kreativ som att öva lite på minna allt dammigare trumpetkunnskaper eller framställa ett läsvärt blogginlägg, men det enda jag har gjort är att ligga som en urvriden trasa i soffan och glo på tv och när minsa syskon kom hem från danstävling gick jag och somnade i sängen.
Den här dagen har änu inte givit mig något och att något bra skulle hända av det som är kvar ter sig osannorlikt, antingen sitter jag framför TV:n och ser en valfri idolvinnare vinna årets största jippo eller så sitter jag här och surar över att alla andra festar eller tittar på nyss nämnda jippo.
/en uttråkad Thomas
Med dessa förutsättningar skulle man ju kunna tänka sig att jag skulle ta för mig något kreativ som att öva lite på minna allt dammigare trumpetkunnskaper eller framställa ett läsvärt blogginlägg, men det enda jag har gjort är att ligga som en urvriden trasa i soffan och glo på tv och när minsa syskon kom hem från danstävling gick jag och somnade i sängen.
Den här dagen har änu inte givit mig något och att något bra skulle hända av det som är kvar ter sig osannorlikt, antingen sitter jag framför TV:n och ser en valfri idolvinnare vinna årets största jippo eller så sitter jag här och surar över att alla andra festar eller tittar på nyss nämnda jippo.
/en uttråkad Thomas
torsdag 12 mars 2009
Tvivel
Den här dagen har inte varit den trevligaste i mitt liv. Bäst beskriver man den kanske med en av Lars vinnerbäcks refränger.
Det kallas tvivel, det där som stör
Det kallas för en klump i magen och ett konstigt humör
och jag ser hur du tänker på nåt
hur du längtar dig bortsom en fågel i bur
En obehaglig distans
en konstig känsla nånstans
Det känns tomt - eller hur?
Min första källa till tvivel är min bilkörning. Jag känner att jag har stagnerat och att jag inte tar mig framåt. Trotts att jag jobbat mycket hårt i många veckor har jag fortfarande inget flyt när jag näramar mig en korsning. Det käns som om jag aldrig kommer att lämna det här stadiet.
Mitt andra tvivel gäller min idrotts kariär. Idag körde vi sprintträning och jag var inte snabbast. Vådå! tänker ni kanske, man kan ju inte vara snabbast jämnt. Det ni då inte vet är hur träningsgruppen i Storvreta IK ser ut. Jag är älst med 3 år och av de som är nittiotreor är det bara min lata boror som är kille. Idag under sprintträningen fick jag upprepade gånger stryck av Ewa, en av 93 tjejerna. Det hela får mig att fundera på vad jag gör för fel. Jag vet att den mängden träning jag lägger ner inte räcker för att nå sverigetoppen men när det inte räcker för att slå en 93 tjej är något fel. Jag vet att jag inte är den största av tallanger men när en 19 årig kille som tränar 7-8 timmar i veckan får stryck mot en 16 årig tjej (även om hon tränar mer än så) är något allvarligt fel. Det läskiga är att jag inte alls vet vad det är.
Men nu är det bara att ta nya tag mot orienteringssesongen och lägga alla tvivel bakom sig.
/Thomas
tisdag 10 mars 2009
Idoler
I mitt liv har idoler kommit och gått jag jag har sett upp till sjärnor som Per Elofsson och Britta Norgern och folk i min närhet som Niklas Reinholdsson och Mattias Andersson. Min senaste idol heter mycket otippat Malin Moström, den före detta damlandslagskaptenen i fotboll. Anledningen till denna beundran hittas i svts program Mästarnas mästare. Malin har stått för en i mina ögon fantastisk insatts som jag aldrig trott att någon fotbollsspelare skulle kunna klara av. Hon har i varenda gren vissat en kämparanda och vinnarskalle att man inte kan bli annat än imponerad. Jag tror fortfarande att lagspelare behöver helt andra förmågor än de som tävlar ensama men åtminstonde en av dem vissar också upp de egenskaper som jag beundrar och eftertraktar mest.
Sedan så kan jag inte skriva enn inlägg med ordet Idoler i titeln utan att nämna min aldra största, den som jag alltid sett upp till när alla andra idoler byts ut. Jag skriver om min storasyster Sofia. Att beskriva varför jag beundrar henne är nog omöjligt men jag antar att en del av er andra som har äldre syskon som är mer än ett par år äldre förstår mig.
/Thomas
Sedan så kan jag inte skriva enn inlägg med ordet Idoler i titeln utan att nämna min aldra största, den som jag alltid sett upp till när alla andra idoler byts ut. Jag skriver om min storasyster Sofia. Att beskriva varför jag beundrar henne är nog omöjligt men jag antar att en del av er andra som har äldre syskon som är mer än ett par år äldre förstår mig.
/Thomas
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)