I tisdags insåg jag en sak. På lördag är det sista chansen innan H 35 att ta ett DM-guld utan att komma upp i landslagsklass (vilket jag i och för sig hoppas på att göra en dag). Nästa år springer jag nämligen samma klass som Albin Ridefelt (nordisk juniormästare på medeldistans och junior värmdsmästere i stafett) och efter det är det H21 med hela OK Linnés elit gäng som gäller. Följdaktligen hade jag satt en hel del press på mig själv inför dagens lopp, medeldistans utanför Alunda.
På TC lyckades jag hålla mig ganska lungn och vid start var jag fast besluten om att ta det lungnt ut i skogen. Jag snackade med Viktor, Simon och Martin om morgondagens stafett och om vem som skulle vara först i mål av Elis, Martin, jag och Simon. (som startade i den ordningen med 3 min mellanrum) Viktor (som springer H18) trode absolut att Simon skulle springa om oss andra.
När min tur kom sate jag av ut i skogen i en rimlig fart till skillnad från förra veckan. Då gick det också mycket bättre och jag hade bra koll de första 5 kontrollerna. Till 6:an kom jag ikapp Elis och en anning distraherad lyckades jag inte lista ut vad som var upp och ner i den just runt 6:an komplicerade kartbilden. jag förlorade uppskattningsvis 1 min där. Mot 7:an skulle jag passera ett större grönområde och min vana trogen tappade jag helt och hållet riktningen och var påväg 90 grader fel innan jag kom högst upp på en höjd och kunde se skogen jag var på väg mot. Innan 7:an var jag också lite högt upp i den difusa kartbilden. Nere vid 7:an stötte jag på Elis igen, inte ett tecken på att det gått fort. Sedan fortsatte det bra ock jag kände att jag hade flyt. Jag spurtade imål på 33:14 och möttes av Mattias (Olofson från Enen (Enköpning)) som sa att det bara var vi i mål. Det vissade sig att jag var före honom och nu kunde bara Simon (den ende som startat bakom mig, och i de flesta fall den bäste H20 killen i uppland) hota min hett eftertraktade seger. Efter en stund kom också Simon och jag kände på mig att det kunde vara nära mellan oss. jag skyndade mig till utstämplingsområdet och fick reda på att en missnöjd Simon hade runt 34 min. Jag hoppade upp och ner av glädje och har strålat som en sol ända sedan dess.
När jag, efter en lång väntan, fått min guldmedalj och satt mig i bilen kom jag på att jag tagit min "sista chans"
1 kommentar:
Grattis! Du förtjänar det så!
Skicka en kommentar