En karriär

Min skidkarriär gick i mål igår i Hudiksvall, en nyhet som aldrig kommer nå dagspressen därför har jag låtit Sven-Mikael Al publicera sitt "segerrepotage" här.

/Thomas




3:e tävlingsdagen på JSM i längdskidor var redan över för de flesta och folk var på väg hem när Sista klassens sista åkare passerade mållinjen minuter efter närmaste konkurrent, ändå kostade den blåklädde åkaren på sig ett trött leende och en mycket oslipad målgest. Jag blev intresserad, vad kunde möjligen ha gått bra när man slutar nästan 20 minuter efter täten.

Jag rör mig ner till målområdet där en leende Thomas Pettersson visar sina skidor. "De är hela den här gången, sist gick de sönder så att jag inte kunde gå i mål". En tår i ögonvrån leder mig dock till att tro att det ligger något större bakom hans glädje. Jag frågar om det. "Haha! Du har rätt. Det här var min sista skidtävling och jag minns allt den här sporten har gjort för mig."

Sen släpper Thomas på och berättar om sin karriär i skidspåren för mig, han verkar glad att ha någon som vill lyssna. Historien börjar med en osäker mellanstadiekille som hamnar i skidspåren tack vare granntjejens, Britta Norgren, framgångar.

Sen följer anekdoter om läger upptåg och om känslan att vara en del av gänget, om tävlingsresultat som snabbt förbättrades och ett självförtroende som steg i samma takt. Här dyker även upp en historia som tydligen satt sig djupt i själen på den upplänske åkaren. Den utspelar sig i en av Harsas största stugor där alla lägerdeltagare samlats för studier av dagens videoupptagningar. Efter ett tag blir stugan uppvärmd av alla människor och Jenny Landberg klagar på att Sofia Wallin är för varm där de sitter ihop tryckta i hörnet av en soffa. Thomas utbrister då "Sofia är het" var på hela rummet brister ut i skratt.

När jag undrar varför den episoden sitter så djupt svarar Thomas att han aldrig tidigare fått ett helt rum att skratta och att det var en stor händelse för honom.

Hans historia fortsätter och tillslut har han kommit fram till idag då han skulle gå i mål på JSMs dubbeljakt för att inte lämna något oavslutat i sin skidkarriär. Han utbrister att han har skidåkningen att tacka för så mycket, att han inte vet om han hade haft kraft att ta tag i sitt liv, bygga sin självsäkerhet utan den. Han talar också om alla människor han måste tacka, här passerar så många namn att jag inte riktigt hänger med men jag får med Britta och Lisa Norgren vars lokala kändisskap fick honom att börja, en Erik som fått honom att testa orientering, en lång rad tränare han haft, sin lillebror som alltid stått bakom honom, en Eva med ett tyskklingande efternamn vars entusiasm fått honom att vilja åka en sista säsong och många många andra.

Plötsligt tar historien slut, fler tårar har nu letat sig ner för hans kind men både ögonen och resten av ansiktet utstrålar glädje när han möter mina ögon som nu lämnat skrivblocket. Sen vänder han helt oväntat på klacken och vandrar bort i solskenet, jag ropar efter honom, han vänder sig om och skriker "Jag måste hämta överdraget, kan ju inte riskera att bli sjuk till orienteringssäsongen" sen försvinner han iväg.

Idrottshistorien kommer inte minnas honom åtminstone inte som skidåkare men för mig kommer han för alltid representera hur mycket idrotten kan betyda.

/S.-M. Al