Idag vann Storvreta IBK sitt efterlängtade SM-guld i innebandy. Det är inte utan att man känner ett uns av lokalpatriotism för platsen där jag gick i skolan i 10 år och vars namn jag representerat (i form av Storvreta IK) oräkneliga gånger på fotbollsplan och i skidspåren. Och visst vart det hela ännu lite coolare när Henke gjorde sista målet och kameran filmar den jublande publiken och zoomar in Vale och Hanna.
Ja stor delar av mig var väldigt glad men det fans en liten del som kände något annat, en del som jag trodde att jag lämnat kvar i Storvreta när jag började gymnasiet. Att Vale var där var inte konstigt, han är trotts allt ett hängivet fan och går på många matcher, men Hanna hon är ju på min nivå, om hon var där varför hade ingen frågat mig om jag ville med. Så den Thomas som inte vågar lita på att folk gillar honom som är sjukligt rädd för att bli ensam, han fanns där idag efter att inte ha gjort sig påmind på flera år. Kanske var han stärkt av det faktumet att jag inte haft chansen att träffa mina vänner så mycket senaste tiden. Jag får försöka göra något åt det, jag gillar inte den jäveln. Han har förstört många år av mitt liv.
/en något splittrad Thomas
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar