Nu har det gått 1,5 vecka och hemlängtan har än så länge hållit sig borta. Dock har vissa tendenser visat sig, framför allt har jag kommit på mig själv med att tänka. "Det här har varit roligt men det blir rätt skönt att komma hem och få berätta om allt" Jag undrar när det kommer gå upp för de djupare delarna av hjärnan att jag inte kommer hem, den dagen är nog samma dag som den riktiga hemlängtan slår till.
En annan känsla är att jag är väldigt kramsugen nu när jag inte har Hanna och Vale i närheten att krama av mig på. Hittills har den enda kramen jag fått varit från Linnea Seger (få inte för er något, hon har pojkvän, Viktor, som dessutom var där) som jag var på "efterfest" (om man nu kan kalla att lämna diskot tidigt och gå hem och spela lite kort efterfest) hos. Stort tack till henne och hoppas att någon annan snart känner sig bekväm med att krama mig så att jag slipper lida av oxytosinbrist.
Nu ska jag i alla fall iväg till någon form av jättefest som kallas för Munchen Hoben. Ha det så trevligt alla läsare.
/Thomas
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar