Duns...ah duns... ah duns.
Jag vrider på huvudet och ser. Jäklar är jag ända här uppe.
Med 10 mäktiga hopp har jag kommit längre än jag nånsin kan minnas att jag gjort och det känns bra, mycket bra.
Jag övergår till nästa anhalt och det känns som om jag svävar genom luften mellan varje steg. Jag landar långt bakom busken där jag brukar ta stopp.
Det jag försökte illustrera tidigare i inlägget var mina känslor från gårdagens spänst pass. Det och flera andra faktorer får mig att tro att jag håller på att komma i storform. Jag sprang min testrunda och fick håll men klarade ändå min ett år gamla tid. Jag sprang backintervaller och var totalt ofokuserad och kunde ändå göra normala insatser. Jag åkte rullskidor i motvind och kom ändå längre än jag brukar.
Att komma i form nu är faktiskt direkt olämpligt eftersom SM ligger en dryg månad bort och jag inte har något viktigt fram tills dess. Det hindrar dock inte att det är helt underbart att klara det man inte har gjort på många månader igen.
Å andra sidan brukar jag inte kunna orientera när jag är i form så jag ska försöka intensifiera mitt orienteringstränade för att lära mig att inte bara låta benen styra när det går lite fortare.
/Thomas
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar